Operation Rädda Jens

http://www.raddajens.info/

Jag tycker att det här är jätteroligt!

Tankar

Jag har varit dålig med bloggandet på sistone. Väldigt dålig. Det beror på att jag också varit dålig med tänkandet. Väldigt dålig.

Jag har en teori om mitt eget tänkande. Mina tankar kan inte finnas utan fikande och läsande. Ingen fika, inga tankar. Inget läsande, inga tankar. Jag har inte haft minsta krona över på länge. Det låter väldigt hemskt och orimligt (vänner öser böcker över mig, så jag kan inte skylla på bokbrist) men jag har aldrig haft så lite läslust som sedan jag avgav mitt födelsedagslöfte.

Så - inte ens den minsta lilla trippande ballerinakjolstanke har jag att erbjuda.

Sorry.

Ekonomiska bidrag är välkomna.

John Daniel

Lyssnade nyss för första gången på texten till Dollys John Daniel. Hittills har jag absolut missat att John Daniel är Jesus. Jag trodde mest han var sexig.

"John Daniel! What makes you so different from these other men?"

Hyllning

En förutsägbar och därmed kortfattad hyllning:
Möllans Ost! Möllans Ost! Möllans Oooost!

Bröllop

Vad ger man i present till ett brittiskt brudpar?

Love

är bäst.

Entourage

Charmigt om en pojkvasker från Queens som blivit filmstjärna och hans polare som bara hänger på for the ride. Rekommenderas.

Jul

I år satsar jag på att beställa alla julklappar på nätet mot räkning och försöker låta bli att tänka på att jag ska vara i London dagarna innan jul utan ett enda pund på fickan.

Äntligen!

Den fenomenala underbara dansdrypande svettiga serien är äntligen tillbaka! Första säsongen av Fame släpps idag! Å, att återse Leroy, Jesse, Bruno och Coco!

"And you pay - with sweat!"

McDonalds

McDonalds Triangeln firar slutet på ramadan. Ballonger och grejer. När man blir glad av kommersiella satsningar som går ut på att komma åt en viss målgrupp blir det plötsligt väldigt tydligt hur osynliggjorda muslimer varit/är.

Aj

som fan! Jag tror jag har fått öroninflammation. Inte mindes jag att det gjorde så här ont!

Hjalmar!

För 20 minuter sedan gick min vän Emmas son Hjalmar sina första åtta steg. De allra första (det blev tre) tog han igår. Heja Hjalmar!!

Här finns bilder på Hjalmar:

http://hjalmar.servepics.com/

Medium

Jag gillar Medium. Bäst är mellandottern Bridget. Näst bäst är Patricia Arquette.

3 poäng under G

Jag kuggade på grammatiktentan.

Tacos

Tillbringade gårdagskvällen i Saras kök. Tacos, vin och en stålgrå kattunge i knät. (Min egen katt håller sig på replängds avstånd från mig...)

Vi pratade om döden. Inte för att man kommer så långt med det samtalsämnet, ännu så länge är döden lika krångligt, abstrakt och svårt att förstå för mig som svarta hål i rymden eller nazister i Linköping. Men det kändes hur som helst bra.

Vi pratade om livet. Sara har fått nytt körkort som går ut 2015. 2015! Då är hon 37 år gammal. Jag insåg att mitt körkort går ut om mindre än ett halvår. Jag minns när jag nyss fått det, jag satt på en busstation i Landskrona och stirrade mig blind på 2006-03-19. Jag vet att det är en klassisk cliché-tanke men i alla fall. Tiden går så fort!

Vi pratade om oro och dåligt samvete. (Det gör vi nästan varje gång vi ses, men det är sjukt skönt.)

Vi pratade om Thomas och Love. Som ju som bekant är helt grymt sköna killar.

Sen åkte jag hem med en taxichaufför som var mitt i ramadan och ganska trött. Men han hade till sin förtjusning gått ner tre kilo!

Martina

Nu har jag läst "Hemma hos Martina". Jag tyckte den var skitcharmig. Bäst är det när Martina har ångest inför att äldste sonen ska börja skolan. Hon är livrädd för att han ska bli ensam, mobbad och utanför. "Grinar för att Jackson ska sitta ensam i matsalen. Med ett litet bröd."

Ha ha! Tack Johanna, både för lånet av boken och strålkastarljuset på den roligaste meningen på länge.

Kolla in!

http://7adalslund.blogspot.com/

Skriv väldigt gärna kommentarer till författarna!

Love Actually

Jahapp. Då har man blött ner hela soffan med salta tårar. Visserligen har jag blandat gråten med några vassa sarkastiska självförnedrande skratt, men på något sätt räddade det inte min värdighet.

Å - när Egg (från excellenta This Life) står utanför Keiras dörr med bandspelare och skyltar!
Å - När Emma Thompson håller tillbaka tårarna i sovrummet innan hon går ut och spelar lyckliga mamman igen!
Å - När lillkillen har så där rött hår!
Å!
Å!
Å!

Fi!

Träffade en Fi-are på fest i lördags. Jag berättade att jag tappat hoppet litegrann vad gäller Schyman och Co men när hon frågade hur det kom sig visste jag inte vad jag skulle svara. Plötsligt kunde jag inte komma på ett enda sakligt argument för varför jag inte gillade dem lika mycket längre, plötsligt var det bara "en allmän känsla" jag hade.

Jag menar,Maria-Pia Boethius gillar dem fortfarande, det kan ni se på http://www.feministisktinitiativ.se/

Kort sagt, jag tänker stödja dem tills jag kan uttrycka vad de gör för fel. Annars är jag bara en lättlurad media-bimbo som läser Metros krönikor på bussen.

Sideways

Har nyss sett Sideways. Gillade den inte alls. Inte ett dugg. Jag vet att de skulle vara patetiska på ett väldigt mänskligt, tragikomiskt och allmänt givande sätt, men jag tyckte bara att det var en lång film om två idioter. Sorry.

Och så...

läser vi Egalias döttrar och andra bra texter.

Världens bästa jobb

Den här veckan och nästa är jag ute i verkligheten på en högstadieskola. Visserligen en högstadieskola som skulle kunna anklagas för att vara lite mindre verklig än andra (ligger mitt i en idyll) men dock en högstadieskola. Full med tonåringar som höstadieskolor ju är i regel.

Jag får göra vad jag vill! Det här temat jobbar vi med i en nia:


TEMA: Att spela en roll

Tankar bakom temat
Alla människor spelar roller. Hela tiden. Du gör det också.

Det handlar inte om att vara falsk eller ärlig, det handlar om att anpassa sin personlighet i olika situationer. Du är ändå alltid du, roller handlar mer om vilken del av dig du är.

Det handlar om att det förväntas olika saker av dig beroende på om du är i skolan eller på semester med familjen. Din mamma och pappa vet inte hur du är när du är med dina kompisar (kompis-rollen), dina kompisar vet inte hur du är när du är med familjen på julafton (familje-rollen). När du tittar på TV med ditt syskon spelar du syskonrollen, du beter dig inte likadant med ditt syskon som du gör när du är på utvecklingssamtal i skolan eller på träningen. Det förväntas helt enkelt olika saker av dig i olika situationer.

Arbetssätt och syfte
Under arbetet med Att spela en roll kommer vi att arbeta med texter som alla handlar om människor och deras roller.

Vi ska arbeta och analysera texterna på olika sätt, allt för att förstå dem så väl som möjligt. Vi kommer att träna läs- och hörförståelse samt förmågan att kunna läsa mellan raderna och uppfatta sådant som texten bara antyder. Vi kommer också att diskutera texterna, i mindre grupper såväl som i helklass.

Syftet är att vi ska få större förståelse för de roller vi spelar och hur roller kan påverka människor. Att fundera över detta hjälper oss att förstå våra medmänniskor och att kunna föreställa oss hur det vore att vara i deras skor.

Att tänka på
Vilka roller spelar du själv?
Finns det någon roll du är obekväm med?
Vilket samband finns det mellan roller och grupptryck?
Har du några roller som inte går ihop? Kanske din familjeroll och din kompisroll?


TÄNK! TÄNK! TÄNK!

Vitamineral

Har ni sett senaste Vitamineral-spoten på TV? Tydligen får medelålders kvinnor fullkomligt spatt och beter sig högst pinsamt om de inte får i sig sina vitaminer. Kanske överreagerar jag. Det vore till och med troligt.

Boethius och Writt Brattström

I senaste Nöjesguiden finns en krönika där skribenten undrar när Fi! kommer på DVD. Det är ju lika roligt som The Office. Ett axplock idiotiska citat och händelser refereras och jag skrattar så jag nästan gråter. Det blir sista droppen. De senaste dagarna har jag läst knivskarpa Ebba Writt-Brattströms diss av Fi! i DN, jag har sörjt avsaknaden av Maria-Pia Boethius. Nu vet jag inte vad jag vill eller tycker längre. Framför allt Boethius har länge varit något av en lanterna i mörkret för mig. Jag har lust att maila henne min röst. Så får hon göra vad hon vill med den.

Pretto

Ibland får jag en känsla av att skräck för att vara pretentiös ingår i kvinnorollen.

Jag menar, killarna kan ju. På deras sida stängslet kan man strössla med deppande poeter, lidande gitarrister och författare som försöker fånga "det äkta, det heliga". Man blir så trött.

Kan det vara det det hänger på? Är det därför jag inte hittat någon kvinnlig författare som kan bli min nya Paul Auster, Lawrence Durrell eller Jan Kjaerstad? Det kanske behövs hundra stycken människor som tar sina känslor på blodigt allvar. Hundra stycken människor som tror att mänsligheten behöver veta hur just de känner för att vi ska få fram ett enda geni. Hundra stycken patetiska människospillror som säkerligen är odrägliga att umgås med.

Det finns inte hundra sådana kvinnor. Det känns inte så i alla fall. Okej Kristina Lugn, men sen då? Om vi inte vågar vara pretentiösa, hur ska vi då få fram geniet?

Tänk bara på hur olidligt många sådan män det finns här på Möllan där jag bor. Tusentals, känns det som ibland. Men vilka är kvinnorna? (Har jag bara missat dem?) Var finns de riktiga pretto-tjejerna som skriver dikter utan självinsikt och romaner utan ironi? Jag älskar sådana texter, de gånger de är bra. Den där enda gången på hundra gånger.

Böcker som faller inom den pretentiösa kategorin men ändå inte är pretentiösa är mina favoriter. Det är då det blir riktigt bra! När författaren slänger ord omkring sig med frenesi. Hittills verkar det som om de bästa böckerna av kvinnliga författare är konkreta, verklighetsbundna och ordfattiga. Orden beskriver sammanhang, de skapar inte röriga underbara, flummiga virvlar i huvudet på läsaren. Verkar det som. (Jag har läst alldeles för lite.)

Själv är jag livrädd för att vara pretentiös, att använda för mycket ord, att skriva om någonting som inte ligger mig nära.

Så - bara därför - här följer inledningen på den roman jag ska skriva när jag är 47 och jaded.

Om jag kunde be om någonting, och det vet jag att jag inte kan (som att ge instruktioner om hur och var jag vill bli kysst, som att blåsa innehållet ur ett ägg), men om jag kunde be om något, då skulle det vara att du läser det här så sakta du någonsin kan, att du drar ett andetag med varje mening.

Skaka tass

Jag har skaffat hund. En brun dvärgpudel. Hon heter Luna och är grym på att skaka tass på kommando. Vi har tränat mycket på det. Just nu ligger hon och sover för vi var uppe sent igår kväll. När vi tog oss en liten nattpromenad vid midnatt träffade vi en såndär hundägare som alltid ska veta bäst och jag blev uppläxad för att jag inte lät den stackars hunden vila. T t t. Alltså vissa människor...

Luna gillar att leka med sitt gummiben och hänga med kompisen Fimpen. Hon är urkass på att leka med frisbee, men det tycker jag är sympatiskt för frisbee har aldrig varit min grej heller. (Fimpen har till och med vunnit frisbee-tävlingar, men det bryr inte jag och Luna oss om.)

Det allra bästa med Luna är att höra hennes glada skällande när jag trycker på on-knappen. Hon hoppar upp mot skärmen och gnyr när jag klappar henne.

Det är så att man blir varm i hjärtat.

Ms

Vet ni förresten vad Ryan Air menar med att fråga mig om jag är Mr, Mrs, Miss eller Ms? Jag frågade Shaye och jag är lätt en Ms. Då kvinnor i England tröttnade på att deras titel fungerade som en stor neonskylt med information om huruvida kvinnan därunder var gift eller ej medan mannens titel alltid är Mr, uppfanns Ms - en titel som varken säger bu eller bä om bärarens privatliv. Här i Sverige fattar vi kanske inte riktigt grejen, men i England används verkligen titlarna. Shaye är lärare och alla hennes elever kallar henne Miss Hunter eller bara Miss.

Dolly

Jag är inne på bokus igen. Sugen på lite nya inköp som jag hört om på P3 idag. Och så Dolly Partons biografi, som ska vara skön tydligen.

Om man söker på "Dolly Parton, biography, book" på google så får man upp det här:

http://www.radioislam.net/islam/svenska/fildok/nyhet4.htm

Inte som första post, men dock.

Det är så super-icke-okej att en sådan organisation har ett så vitt och brett och allmänt namn som radio islam. Som när ett visst parti knycker mitt älskade landskap till sitt namn och blir idiotins högborg. Men - vad förväntade jag mig; att internetadressen skulle vara http://www.fundamentalistiska-antisemitiska-inte-på-något-sätt-representativa-för-alla-muslimer.com?

Det var flera intressanta boktips på P3 idag. Muren av Birgitta Albons och Donald Boström är ett, En sexists bekännelser av Lars Einar Engström en annan. Boström och Engström intervjuades om sina verk och jag frös mitt i diskandet. Det här är böcker jag är verkligt sugen på. Muren kommer jag undan med tack vare Birgitta Albons, men Engströms bok måste vänta. Trots att den verkar vara det mest intressanta inom fältet på länge. Ibland, som med de flesta svartvita och konkreta regler, hoppar det här födelsedags-löftet upp och biter mig i min feministiska rumpa.

Louise

Och här har jag gått omkring och sett ner på Louise Boijje av Gennäs. Ta vad man vill ha är ju riktigt jävla bra! Måste varit en naiv liten kvasiintellektuell tösabit när jag läste den förra gången.

Mobil

Jag har tappat min mobil. Blivit av med. Förlorat. Jag vet inte var den är.

Det är förundransvärt hur ledsen jag är över detta.

Allvarligt, alltså.

Tartuffe

Alltså, allvar... Är det ingen som vill gå gratis på Tartuffe på fredag?

He's just not that into you

Jag är frisk och stark.

Idag kom ett nytt lass från Bokus. Bland annat hade jag i ett ögonblick av svaghet beställt He's just not that into you av Behrendt och Tuccillo, båda Sex and the City-manusskribenter.
Fråga mig inte varför jag köpte just den boken. Kanske beror det på att jag verkligen gillar avsnittet där frasen figurerar, kanske trodde jag att jag hade några ofärdiga singellivs-tankar att ta itu med.

Hursomhelst. He's just not that into you är mycket välskriven och proffsig. Rolig på sina ställen. Men som med många andra relations-böcker är den fullkomligt beroende av att du ska sitta i soffan med en bit choklad och dassig morgonrock efter en misslyckad helg och känna igen dig.

Och visst. 15-åringen inuti mig hisnar när det rakt på sak konstateras att pojkvännen inte under några omständigheter är kär om han är otrogen gång på gång, det kvittar att han säger att han har issues med sin självständighet. 18-åringen i mig vill argumentera emot när jag läser att den älskade inte är någon lidande konstnär under alltför mycket psykisk press utan bara dum i huvudet om han säger att jag är korkad och fet. 23-åringen skakar ledsamt på huvudet under avsnittet vars essens är att det kvittar vilken historia ni har tillsammans, hur många gånger ni haft sex eller hur ofta han säger "Det är ju ändå du" - har han sambo är han inte kär i dig. Den 28-åriga Lisa rodnar mest. Det är helt otroligt att jag varit så dum.

Om jag hade läst den här boken för tre eller fyra år sedan hade jag citerat ur den under evighetslånga fikor med mina vänner. (Herregud, vad de har fått utstå sådant.)

Nu fungerar He's just not that into you istället som en friskförklaring. Jag är inte den där människan längre. Jag känner inte igen mig.

Och om Du känner igen dig: Grow up.

Lisas Blogg-tävling

Äntligen är den här, Lisas bloggtävling!

I år är priserna bättre än någonsin! Första pris är en teaterbiljett till den kritikerrosade Tartuffe på Hipp tillsammans med mig och mina föräldrar på fredag klockan 19.00!

Skriv en slogan på max tjugo ord om varför just Du bör vinna tävlingen och skicka ditt bidrag till lisakristiansson@gmail.com

Lycka till!

Bröllop

När man nyss städat vill man inte få ett inbjudningskort ur vilket det väller minimala glittriga röda hjärtan i mängder.

Men nu ska jag inte vara sån. Vilket bröllop det kommer bli. På en gammal engelsk herrgård i december, och jag ska vara bridesmaid. Klänningen håller på att sys upp as we speak.

Ha!

Höst

Vackra gulnande löv, mysiga hemmakvällar med te och en filt eller krispiga promenader i parken.

Vilket skämt. Höst är föruttnelse, tiden mellan två intressanta akter. Höst är stillastående, att trycka på paus. Höst är att vakna till ett ljus som mer liknar mörker (framför allt om klockan är mellan åtta och nio.) Höst är att vara rastlös och pank och ständigt ha dåligt samvete. Höst är att ha planer på att vara någon man inte är.

Höst är att sitta hemma som förstenad när man borde vara i skolan och ha en katt som har diarré.

Hud

Alltså - min hy har aldrig mått så här bra. Dr Hauschka! Det är grymt bra grejer!

Shaye

Shaye är min engelska väninna. Hon var och besökte oss i några veckor i somras. Det var roligt.

När jag presenterade Shaye för en kompis med "This is Shaye, my british friend" avbröt Shaye och sa "I'm english". Det fick mig att tänka efter. Vad är egentligen skillnaden mellan Great Britain, England och The United Kingdom? Shaye visste inte riktigt heller. För övrigt kan jag meddela att vi alla blivit matade med propaganda hela livet. Lyssna här; Astrid Lindgren är inte känd. Okej, folk kanske har koll på henne i Tyskland, men Shaye, som är riktigt jävla allmänbildad (låt er inte luras av UK/GB diskussionen ovan) och dessutom färdigutbildad mellanstadielärare med stort intresse för barn- och ungdomslitteratur hade aldrig hört talas om vår Astrid. Jag vet inte vad jag ska tro.

Ja, Shaye är lärare. Vi pratade mycket om det. Jag är väldigt fascinerad av mitt framtida yrke. Hon sa många intressanta saker. Här kommer två:

Om man ber en grupp barn springa runt i en ring springer de alltid counter-clockwise, alltså inte... (vad säger man på svenska!?).. poängen är i alla fall att de tydligen alltid springer åt samma håll. Någon sorts universal-lag, kanske?

I England är Y en konsonant. Det är sant.

Jag upptäckte också att Pizzeria Golden på Simrishamnsgatan finns med i guideboken Rough Guides to Sweden. (3:e upplagan, sidan 246.)

Kylskåp

Regler för varje barnfamiljs kylskåp:

Pojkar- tränas i närhet och att visa sina känslor.
Flickor - tränas i att ta plats, säga ifrån och våga misslyckas.

Att inte våga misslyckas - gud vad jag känner igen mig i det. Jag tänker på när vi satt på Nyhavns uteservering och gasolvärmelampan var alldeles för varm. Det finns en ratt på sådana där lampor, en ratt att justera värmen med. Jag satt närmast. Det var inte det att jag inte vågade resa mig upp och försöka sänka värmen, jag hade inte ens en tanke på att göra det. Johannas bror Andreas reste sig och började pilla med reglagen. Jag minns att jag tänkte; var har han fått det självförtroendet, den säkerheten ifrån? Han, som är många år yngre än oss och nyss fyllde 20. I själva verket var det inte självförtroende som fick honom att resa sig upp. Att sitta kvar och göra ingenting skulle för honom vara lika svårt som det vore för mig att resa mig. Våra roller har gett oss klara regler.

De flesta killar, och kanske även tjejer, jag umgås med följer inte de där reglerna speciellt slaviskt. Möllan, dreads, färgat hår och allt det där. Men Andreas. Han är som en karbonkopia av dagens utkristalliserade manlighet. Honom skulle man intervjua.

Med uppenbar känsla för stil

Boken Med uppenbar känsla för stil av Stephan Medel-Enk är bara så jävla bra. (Jag lovar, läste den innan födelsedagslöftet avgavs.) Jag tänker läsa varenda bok i hans referenslista.

Fitta

Hur ska jag bära mig åt för att få mina framtida elever (och/eller döttrar...) att känna att det är coolt att vara kvinna, att blöda, att ha en fitta. För guds skull, jag kan inte ens säga fitta.

Man borde fira när dottern får mens. Fuck konfirmationen. I Inga Muscios bok Cunt står det om Menarche, tillställningar där den nyblivna kvinnan är klädd i röd klänning och får såväl presenter i rött omslagspapper som andra flickors avund. Tillställningar där kvinnor berättar om månens faser och hur fantastiskt kvinnors inre fungerar, livmodern som blir full och sen mindre och mindre igen. Där det framställs som något magiskt. För det är magiskt.

Läst någonstans

Vi uttrycker oss genom att konsumera. Vad händer om man inte har råd att uttrycka sig?

Lärare

Det finns en hel del grejer jag ser fram emot med läraryrket. Att tvinga elever definiera ord vars betydelse till stor del är kulturbundet, men mycket konnotationer till exempel. Tvinga dem föreställa sig hur de skulle förklara ordet för en utomjording (eller utlänning, för den delen), någon som inte har tillgång till våra referenser, vår kontext, vår kultur. Det är då man får en känsla för vad kultur kan vara.

Ordet dansband till exempel. Det är ju inte bara ett band man dansar till.

Dokumentär

A class divided. Sjukt intressant. Har inte kommit fram till om hon är ond eller jävligt vettig.

Vinkonversation

Den "typiska" svensken är rädd för alla religioner, inte bara islam. Vi är så sekulariserade att vi inte förstår oss på tro.

Flum

En idé är tom om man inte kan röra vid den. Kanske är det därför jag gillar ting så mycket, för att de, ibland, fungerar som idéförvaringar. Saker väcker tankar hos mig. Jag är materialist. Jag älskar saker. Jag tycker om hur saker ser ut och känns. Kanske framför allt saker gjorda av människohand. Ett ting är ett resultat av tusentals val - något konkret som blivit till av tankar. Varenda liten ful pinal ser ut exakt som den gör för att någon tänkt ut att den skulle det. Tankar + tid = ting? Det är klart att det kan bli magiskt. Jag älskar när allra mest svårfångade, flummiga och abstrakta blir något man kan röra vid. Smeka. Vilken skapelseprocess. En idé blir en helt annan när den tar form, den saknade fjärde dimensionen som det snackas så mycket om. Vad händer med idén, men tanken, när jag översätter den och tecknar ner den i symbolform med bokstäver?

Nu kan man röra vid mina tankar.

Tonåren

Tonåren är en sådan underlig period. Jag gillar filmer som Breakfast Club och Can't buy me love kanske just därför. Kommer ni ihåg hur det kändes? Jag tänkte de underligaste tankar. Jag fick min bästa kompis att börja röka, men själv vågade jag inte. Det var inte för att det är farligt eller för att jag var rädd att mina föräldrar skulle upptäcka det, det var för att jag inte vågade utmana den roll jag hade i skolan. På den sociala arenan. (Hur gör folk egentligen när de börjar röka?) Man kan inte bara stega ut på rökrutan som om det vore ingenting. Det vore så outhärdligt genomskinligt. Jag störde mig på Grease där Sandy bara behöver permanenta sig och trä på sig en kroppsstrumpa för att bli cool. Man kan undra om det är ett grundläggande mänskligt drag, det där att gruppera sig. Jag kände mig stämplad, placerad. Kommer ni ihåg hur det kändes? En gång grälade jag med mina föräldrar och ville att grälet aldrig skulle ta slut. Jag kände mig helt rörig inuti.

Jag skrev massor med dagbok. Allt som står beskrivet i den har skett i skolan. Ändå har inget av det med lärare, lektioner eller kunskap att göra. Lärarna bara glider förbi i skymundan. En sån ska jag bli.

Jag undrar om det är parallella dimensioner.

Min kropp

Jag får inte glömma den där känslan jag hade en gång när jag läst en bok, minns inte vilken. Att min kropp är den coolaste maskinen jag någonsin ägt, att den är det närmaste jag kommer något heligt eller magiskt. (Jag behöver bara tänka "lyft armen" så gör den det!!). Det borde vara roligt att vårda den, på samma sätt som man blir lycklig av att städa golvet i en nyförvärvad lägenhet, eller av att putsa vår gröna glänsande iPod.

Jag gillar ju vackra ting. Varför gillar jag inte min kropp? En sådan väloljad perfekt maskin, men miljontals små smarta lösningar, som styrs magiskt av min vilja, som bara är min, helt unik. Limited edition. Som jag kan forma och färga som jag vill. Som kan bära hela mig. Jag letar ju hela tiden efter grejer som kan vara "jag".

Min kropp är flyktig. Min kropp är nu. Varje ögonblick formas den efter vem jag är och hur jag lever. Äter jag chips fem dagar i veckan syns det, får jag orgasm fem dagar i veckan syns det också. Allt jag gör gestaltas av min kropp. Lika snabbt som en vätska. Min kropp är jag. Inte för att jag bor i den, utan för att den säger så mycket om vem jag är och vilka val jag gör och gjort.

Döden

När jag dör tänker jag vägra vara rädd.

Varför inte, jag klarar ju att vägra vara stressad om bussen är 50 meter framför och på väg att köra ifrån mig. Jag tar nästa. (Det är sant.) Anstränger mig för att se det världsliga, det bagatellartade i ett försenat möte eller en förkortad kväll.

Kan man lyckas se det världsliga i att dö?

Tankar i ett badkar när vattnet rinner ut. Så måste det kännas. En befriande tyngd.

Den lilla svarta

Här följer några tankar ur min anteckningsbok som inte blivit till något mer än just det. Tidbits.

Två favoritcitat av Paul Auster:

People can't die in their dreams, you know. As long as you're dreaming, there's always a way out.

Words are real.

Båda från fantastiska Oracle Night.

Joubert sa tydligen:

A work of genius, whether poetic or didactic, is too long if it can not be read in one day.

Writing is closer to thinking than to speaking.

Roundness. This shape guarantees matter a long life. Time does not know where to take hold of it.

Kön

Det sitter en bebis klädd i rosa från topp till tå vid bordet bredvid. Till och med nappen.

Ur Stendagböckerna (i övrigt en inte särskilt bra bok)

En kvinna får något i ögat. Hennes man slickar bort det. Effektivt, man kan inte påstå annat.

Ur J Kjaerstads Tecken till Kärlek

"Jag stod kvar, berörd, märkt. Som om jag var mjukt rött lack."

Story

Jag avskyr det missförstånd som verkar råda bland så många av dagens författare. Det handlar om myten att man till varje pris måste ha en story eller ett händelseförlopp att förtälja. Blä. Bergdorf Blondes som jag just läst är ett perfekt exempel på detta. Det är hur kul som helst. Aktuellt, vitsigt och tjusigt. Men så kommer storyn.

Inte vilken story som helst heller. Här gäller det den obligatoriska storyn om din roman handlar om en singelkvinna som gillar skvaller och mode. Jag ger Jane Austen ett get out of jail-free card här, eftersom hon var först, men ALLA ANDRA får underkänt. Jag är så jävla trött på Stolthet och Fördom. Vågen av chic-lit som Helen Fielding inledde med Bridget Jones Dagbok har blivit en alldeles egen genre, men det är en genre med mycket snäva ramar. Ni vet, ung kvinna letar efter giftbar man och träffar skitstövel efter skitstövel medan en gentleman som kvinnan finner tråkig och förutsägbar håller sig nära till hands boken (eller filmen) igenom. Självklart inser kvinnan till slut att hon varit en ytlig subba och att den verkligt underbare livskamraten funnits vid hennes sida hela tiden. Allt som oftast visar det sig också att han inte är fattig/ful/okarismatisk som hon hela tiden trott utan i själva verket en prins på ett eller alla vis.

Jag blir så trött. Bergdorf Blondes har en hel del komponenter jag verkligen tycker om. Den är på många sätt vass, rolig och intelligent. Det märks att Plum Sykes (som är redaktör på Vogue) kan sin arena och New York blir verkligen till ett underhållande Colloseum med gladiatorer i Vera Wang klänningar när Bergdorf Blondes är som bäst. Då sköljer populärkulturella referenser, modetips och ironiska one-liners över en.

Det behövs ingen story! Framför allt inte en som är fantasilös, fadd och genus-grisig.

Förstått?








(ÅÅÅ vad jag vill åka till New York.)

Litteratur

Det har visat sig att jag i stort sett inte känner till några kvinnliga "kvalitets"författare. Finkultur, if you will. Sedan jag band mig till ett feministiskt litteratur-löfte har jag fått jobba ganska hårt för att hålla uppe min vanliga läs-frekvens. Självklart finns det massor med böcker av kvinnliga författare, men sjukt många av dem är rosa och handlar om en 30-årig singelkvinna som bor i en storstad. Det finns ju Elfriede Jelinek (men jag gillade inte Lust), Toni Morrison och de fyra andra kvinnliga nobelpristagarna, men jag vet inte jag...

Det är lätt att räkna upp de kvinnliga författare jag redan vet att jag gillar: Siri Hustvedt, Inga Muscio, Tove Jansson och Zadie Smith (men henne avgudar jag inte). Det finns fler, det måste det göra, men nu har jag stirrat på min bokhylla i tio minuter utan att hitta fler namn, utan bara enstaka bra böcker där författaren för övrigt inte impat särskilt på mig. JK Rowling och Astrid Lindgren platsar naturligtvis lätt på listan, men på något sätt känns det som en nödlösning att blanda in barn- och ungdomslitteratur. Jag menar, då finns det ju helt plötsligt hur många som helst, för i den genren är det kvinnorna som regerar. Å. Jag blir så frustrerad.

Just nu läser jag Bergdorf Blondes av Plum Sykes. Den är faktiskt riktigt jävla vass och hur schysst som helst men handlar om, ja just det, en 30-årig singelkvinna som bor i en storstad. Nog fan är den rosa också.

Födelsedagslöfte

Jag fyllde år för typ en månad sen. Min älskade gav mig en alldeles egen hemmagjord pinata. Den var full av godis och presenter och hängde från ett träd utanför mitt fönster. Det sa "tjoff" när jag slog på den. Ett mycket tillfredsställande ljud.

En hemmagjord pinata, frambesvord i en lada klibbig av tapetklistrig luft. Varje dag smög Love omkring i naturen runt huset och placerade pinatan på ett nytt Lisa-fritt ställe, då den behövde torka efter senaste lagret klister. Det är kärlek, det.

På kvällen satt vi utomhus med utsikt över hav och raukar och drack vin och åt vidunderligt god mat. Ni kanske märker att jag anstränger mig för att få det att låta så idylliskt och lyckligt som möjligt. Och ändå når jag inte halvvägs.

Hursomhelst. Jag har avlagt ett födelsedagslöfte. Under ett års tid ska jag endast läsa kvinnliga författare. Som med alla löften och förbund hör ett knippe finstilta rader till; kurslitteratur samt böcker jag fått av någon som blir ledsen om jag vägrar läsa presenten undantages. För övrigt är löftet strängt, det kvittar om jag beställt en efterlängtad bok från Bokus eller om jag är mitt inne i annan, böcker är bra på det viset. De kan vänta.

Så här tänkte jag: Ingen tror att män är bättre än kvinnor på att skriva. Att manliga författare har mer att säga eller gör det på ett mer fängslande sätt. Jag har alltid tänkt på författar-yrket som relativt jämställt. Det är det inte. 95 % av mina favoritförfattare är män och jag tror inte det beror på att män skriver bättre än kvinnor. Jag tror det har mycket mer att göra med att 95% av de böcker jag äger är manliga avkommor. Okej, kanske inte 95 %. Jag har inte räknat. Poängen är att sedan jag avlade det något naiva och mycket idealistiska löftet har jag haft problem att hitta något att läsa. Både i min egen bokhylla och i den på Pocketshop. Det brukade ta en stund förut också, jag kan vara kinkig, men nu är urvalet avsevärt begränsat.

Min förhoppning är att det här löftet kommer tvinga mig att bli en mer aktiv läsare, att leta efter bra böcker på andra ställen än pockettoppen. Min förhoppning är att det här begränsande löftet ska leda mig till fantastiska författare, böcker jag kanske aldrig upptäckt i vanliga fall.

I förlängningen kanske fler kvinnor kan skulle bli publicerade om fler gjorde som jag. Jag gillar tanken att använda min egen köpkraft som kvotering.

Ungefär som när man köper miljövänligt tvättmedel.

PreventivPanik

Jo...så att...

Nu har jag uppkoppling hemma igen! Lovely!

Har börjat på en annan blogg som finns på www.preventivpanik.blogspot.com
Ett preventiv-experiment har inletts!

Hemma

Hemma. Ett hem i totalkaos - men dock. Hemma.

Inget badrum, ingen toalett, ingen soffa, ingen TV, inget köksbord, ingen internet-uppkoppling.

Vi kom i torsdags natt. Tio timmars resa och en smärre kulturchock (Lickershamn är ett paradis utan klockor, bilar och oväsen) gjorde oss dåligt rustade för ett hem som inte är ett hem. Glömde jag nämna vår gäst från England?

Hur som helst - jag är hemma. Jag har dessutom antecknat flitigt i min lilla svarta anteckningsbok, så jag vågar utlova blogg-uppdateringar.

Men nu ska jag till filmtältet och se Hässelby 165.

GOTLAND

I'm off!! Vi ses om tre veckor!

Sovsällskap

Jag har inte sovit ensam i natt. Love är ute i naturen bland en massa huggormar, men jag har inte sovit ensam i natt. Jag har sovit med Horst. I natt hände det nämligen. Horst bestämde sig till slut för att jag är en helt okej varelse och att jag var värd sällskap i dubbelsängen. Ha!

Fanny

Igårkväll hade bokklubben jag är med i möte hemma hos Fanny. Senare framför badrumsspegeln med tandborsten i högsta hugg kände jag mig upplyft och levande. Kvällen var så jävla inspirerande, rent ut sagt.

Det finns så mycket smutsiga, idiotiska, pretentiösa, ogenomtänkta saker och beslut i världen. Det finns en enorm tröghet och ibland känns det som om förändring i slowmotion är mindre värt än ingen förändring alls. Man blir ju galen under tiden man väntar.

I diskussionen på Glädjehusets terrass fanns inte ett spår av sådant. När Fanny berättar om arbetet på Rosengårds stadsdelsförvaltning (Arbets och Utvecklingscenter) talar hon sanning, och hon gör det utan PK-baktankar. Bilden Fanny ger mig av verkligheten är nyanserad och balanserad, ärlig med tillsats av flera matskedar desperation. Det här behövde jag.

Nestlé

Jag har börjat läsa Dan Browns Änglar och Demoner. Jag vet inte vad jag tycker ännu, men jag läste under hela min promenad till jobbet imorse.

På sidan 21 i Corgi Books utgåva av Angels and Demons står det "Robert Langdon... ...nursed his ritual insomnia remedy - a mug of steaming Nestlés Quik." Kapitel fyra inleds så här "Robert Langdon's Saab 900S tore out of the...".

"Produktplacering! Produktplacering!" skriker mediedvärgen inuti mitt öra. Men det finns ett annat alternativ, på flera sätt ännu kusligare. I vår värld blir varumärken mer och mer värdeladdade, det är de flesta överens om. Oräkneliga företag baserar sin marknadsföring på sitt varumärke. Det är reklam som handlar om att få oss att förknippa företaget med till exempel familj, vänner, ungdom eller kreativitet istället för gammaldags reklam som går rakt på sak och ägnar reklamutrymmet till att argumentera för konkreta skäl till varför deras produkt är bäst. Vi börjar bli väldigt vana vid det här. Coca Cola osar resor, ungdom och frihet, McDonalds står för familjevärderingar med barnsjukhus och hela videvippen. Grejen är att det har gått så långt att en författare som vill beskriva ett ögonblick så levande som möjligt mycket väl kan ta till ett varumärke, just för att läsaren får en omedelbar känsla av det. När Brown skriver om Langdons varma Nestléshoklad skapas säkerligen en myskänsla i den genomsnittlige amerikanens mage, man känner igen sig och sympatiserar med karaktären, ungefär som om Langdon satt sig ner och ätit lite Marabou mjölkchoklad. Apropå det, vad står det i den svenska utgåvan? Jag antar att man inte "översatt" Nestlé till O'boy?

Dagens teknik

maps.google.com

Alltså, det är så coolt! Jag kan spana in grönsakerna på Möllevångstorget via satellit!

Könsroller ur ett naturvetenskapligt perspektiv

Nu har jag läst ut Olivia Judsons bok Dr Tatianas Sex Advice to all Creation och den är ännu bättre än jag förutspått. Ville bara säga det. Läs den! Det är den absolut mest intressanta populärvetenskapliga bok jag läst på länge! Och snygg!

Pellerins Växtmargarin

På en äldre husfasad i närheten av Pizza Hut i Malmö finns en fin gammal reklam-målning. Ni har kanske inte tänkt på det men den finns där hursomhelst, i stil med de gamla reklammålningarna på fasaderna vid Stortorget. Pellerins Växtmargarin står det och jag kan svära på att det för bara något år sedan stod Pelle Vävare! De verkar bara ha hittat på ett varunamn som det skulle vara lätt att ändra till, precis som när jag var liten och lekte med målarböcker. Man undrar självklart varför. Varför kunde det inte stå Pelle Vävare, som det alltid gjort förut?

Jag tror det beror på att Pelle Vävare är ett varumärke som finns på riktigt och fortfarande används. Min mamma fick en Pelle Vävare morgonrock av min pappa så sent som för ett år sedan.

Men i alla fall. Visst är det coolt!

Männen på Telia

Kanske är det feronomer, kanske är det någon annan obskyr kemikalie som frigörs, faktum är hursomhelst att männen på Telias Kundtjänst reagerar kraftigt på kvinnoröster de själva benämner som "fräscha". Efter en stor studie av Telias kundtjänst i Malmö kan jag konstatera att kvinnor med röst som tilltalar den manlige kundtjänst-handläggaren har ökade chanser att till exempel få göra ett gratis nummerbyte eller till och med skjuta fram förfallodatumet på senaste fakturan. Vad är det egentligen som händer i den manliga handläggar-hjärnan när en pingla från Falun ringer? Tyvärr har vetenskapen inte lyckats enas om en plausibel teori.

Så - inspireras av Marilyns födelsedagshyllning till Kennedy och ring 90 200. Det kommer uppskattas.

The Art of Natural Family Planning

Jo, nu har den kommit, boken som ska lösa alla våra preventivmedelsproblem. Jag har inte hunnit så långt men har redan allvarligt motsägelsefulla åsikter om boken. Den är underbar, så är det bara. Visst syns det på omslaget hur helylle den är! Den beskriver i detalj med ett mycket klart språk hur jag ska lära känna min kropp på bästa sätt, med instuderingsfrågor i slutet på varje kapitel och ett litet häfte med tomma diagram där jag ska fylla i uppgifter om min menstrautionscykel. Jag älskar att fylla formulär som handlar om mig själv. Det finns till och med bilder på olika sorters slem (eller mucus som det heter, visst låter det bättre på engelska) och vad de olika sorterna betyder. Mycket pedagogiskt och förvånansvärt intressant.

Å andra sidan är den här boken det mest vansinniga jag läst på länge. Det är så skenheligt gudsfruktande amerikanskt att jag får rysningar. Boken riktar sig endast mot gifta par och sex kallas aldrig sex utan marital relations. Författarna har inte tanke på att nöja sig med att utbilda oss om människans fortplantning på ett vetenskapligt sätt utan klämmer in högst subjektiva åsikter om abort, gud, homosexualitet och oralsex som om de vore lika självklara sanningar som de om kvinnans menstruation. Oralsex är kinky sex (det står så) och ohygieniskt. "That's the sort of thing some men hire prostitutes for.". Jag blir helt mållös. Det finns inte en enda sida i boken där inte Gud finns med på ett hörn, som för att försäkra sig om att inte snuskiga ogifta tjejer som fått cancer av P-piller ska försöka lära sig den här metoden.

Min plan är att lägga ut all relevant information ur boken här, på svenska och utan moraliseringar. Det lär dröja, dock. Tills vidare är Sara min försökskanin, då jag själv är full till bredden av hormoner.

Brott

Totala antalet brott i Sverige minskar. Jag skriver det igen så att ni verkligen tar in det: Totala antalet brott i Sverige minskar. Det skulle man inte kunna tro när man går förbi löpsedlar varje dag. Nuförtiden pratar vi inte väder med expediten under väntan på att kortköpet ska gå igenom, vi pratar våld. En dag när jag gick i affärer med mamma hände det gång på gång, mamma gillar att småsnacka med främlingar nämligen, och knappt hade hon hunnit komplimentera senaste kollektionen underkläder förrän ämnet "Dagens samhälle" kom upp. "Man vågar ju knappt gå utanför dörren", sa en äldre dam. En annan rådde mamma att hålla hårt i handväskan "Du vet, dagens ungdomar...". Det är en tendens som återkommer hela tiden, på fester eller på jobbet pratar folk om hur hemskt allting blivit och senaste råa mordet eller våldtäkten. Vi är rädda. Rädsla säljer enorma mängder lösnummer.

Det var i gårdagens Metro det stod, den stora nyheten, som säkert förvånar väldigt många. Visserligen under rubriken "Centrala Malmö värst i Skåne", men likväl. Första meningen: "Totala antalet brott i Sverige minskar." Man tycker att sådan brottstatistik borde ha högt nyhetsvärde, men så är det tyvärr inte. De senare åren är det ett faktum att antalet anmälda brott i Sverige minskat. Det är också ett faktum att antalet spaltmillimeter i tidningar eller antalet minuter i tv som handlar om brott som begåtts ökat drastiskt under samma period.
Det är logiskt egentligen. Självklart säljer man fler lösnummer med rubriken "Ännu ett rån i Ystad" jämfört med "Inte ett enda inrapporterat brott i Kävlinge i helgen". Jag förstår medias situation, det gör jag verkligen. Det är svårt att skriva om en icke-nyhet, om något som inte hänt. Problemet är att den bild av sin omgivning som allmänheten skapar av dessa nyheter inte är sann. Även om varje enskilt brott media rapporterar om verkligen har hänt så blir summan av alla dessa rapporter likväl lögn. De ger inte en sann bild av verkligheten. Jag är säker på att en enorm majoritet av den svenska befolkningen skulle skriva under på påståendet att antalet brott i Sverige ökat markant det senaste tio åren. Det är den verklighet vi möter i media. Istället är alltså det motsatta sant, brotten blir färre och färre.

I dagens medie-impregnerade samhälle är det enormt viktigt att varje människa kan grundläggande mediekritik. Vi måste lära oss sortera och värdera information. Den mediala utvecklingen har gått enormt snabbt.

Jag förstår som sagt medias situation, och även den enskilde journalistens. Men - jag har ändå svårt att förlåta gårdagens Metro-artikel. Artikeln baserades på nyutkommen brottstatistik som alltså bland annat visade att det totala antalet inrapporterade brott minskat i Sverige. Enligt mig är det den största nyheten i materialet, men tidningen väljer att lägga fokus på den förvånande nyheten att brottsligheten i Skåne är värst i Malmö centrum (no shit!!).

Ibland längtar jag efter att bli färdig medialärare på högstadiet och gymnasiet. Oj, vad jag ska drilla de stackars eleverna i mediekritik.

Förresten...

...Flickan och skulden av Katarina Wennstam har väl alla läst? Den är obligatorisk.

Grov misshandel

Läste på Aftonbladet.se om en amerikansk kvinna som skurit av sin mans penis och gett den till sin hund. Kvinnan står åtalad för grov misshandel. Enligt Aftonbladet.se riskerar kvinnan upp till 20 års fängelse. Mannen är invalidiserad för livet, självklart är det här ett mycket allvarligt brott. Min fundering är bara, hur många år får männen som till exempel kört upp ett hett strykjärn mot sambons kön, eller tryckt upp en krycka i en tonårings underliv? (Båda händelserna var i Sverige med svenska gärningsmän.) Skulle dessa brott ge 20 år i USA? Frågan är inte retorisk, jag undrar helt enkelt. Får en känsla av (kanske på grund av alla skriverier sådana här hemska brott får jämfört med de minst lika hemska fall av kvinnomisshandel som finns) att det här uppfattas som värre än när man stympar en kvinna. Kanske är det bara jag som är paranoid.

Dr Tatiana - mysig bok!

Kära dr Tatiana, Jag är en australisk giftspindel, en Latrodectus hasselti, och jag är helt misslyckad. Jag sa till min käresta: "Varsågod, här har du min kropp, låt dig väl smaka", och kastade mig i hennes gap. Men hon spottade bara ut mig och bad mig dra. Hur kunde hon rata detta slutliga offer från min sida?

Övergiven i ödemarken

Här har ni en bok för regniga sommardagar! Jag har nyss köpt den, och inte hunnit läsa hela, men hittills gillar jag den skarpt! Utifrån frågor i stil med Kropp & Knopp i Kamratposten från diverse förtvivlade djur av alla arter berättar författaren Olivia Judson om sex ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Det är superintressant, trots att det kanske inte låter så.

Rekommenderas!

Provocera

Gnällde lite om frånvaron av kommentarer på min blogg varpå en arbetskamrat påpekade att min blogg ju knappast uppmanar till diskussion. Och det har han ju väldigt rätt i. Så nu tänkte jag försöka skriva det mest provocerande jag kan komma på, och det ska självklart vara något jag står för fullt ut.

Jag gillar Gudrun Schyman.
Jag avskyr människor som på allvar tror att Sverige är jämställt eller som tycker att kvinnor borde sluta gnälla och träna sig på att löneförhandla istället. Jag har väldigt svårt att förstå att någon kan tycka något annat än bra om Feministiskt Initiativ. Stör mig extra mycket på argumentet att man inte borde rösta på ett "en-fråge"-parti. Som om det faktum att halva Sveriges befolkning missgynnas på grund av sitt kön är en liten temafråga och inte lika viktigt som frågor om skatt, inkomst eller samhällets makt över människorna. Det är ju det som är grejen, alla de andra äldre partiernas ideologier har sprungit ur en värld som var orättvis för de fattiga. Denna ojämna maktbalans är grogrunden för alla politiska frågeställningar, politik handlar om makt och rättvisa. Socialism, liberalism, marxism och så vidare; alla handlar de om människors makt över varandra och sig själva. Skillnaden är bara att dessa beprövade och välkända teoribildningar handlar om makt och jämställdhet ur ett ekonomiskt perspektiv. Feminism handlar också om makt, rättvisa och jämställdhet. Ur ett genusperspektiv.

Det är inte så att människor endast missgynnas på grund av sin sociala tillhörighet (klass) eller inkomst. Människor missgynnas på grund av sitt kön, sin sexualitet och sin etnicitet. Det handlar om basal demokrati - det måste bli vår första prioritet att se till att alla individer har samma chanser, samma makt över sin egen tillvaro. Det är ju det som är demokrati!

Hur i alla världen kan man tycka något annat? Jag kan inte förstå det.

London

De tryckte ner honom på golvet och avlossade fem skott in i honom.

Efter terrordåden för två veckor sedan har Londonpolisen fått tydliga intruktioner om att "skjuta för att döda", för att förhindra nya bombattentat.

Så skriver Aftonbladet i sin webbupplaga idag. Engelsk polis har avrättat en misstänkt terrorist som eventuellt var på väg att utlösa en bomb. Det har verkligen gått långt när polis får rätt att döda vid misstanke om brott. Det finns ingen möjlighet att de var 100 % övertygade om att mannen var skyldig, han har inte blivit prövad, han har inte blivit dömd. När polis får rätt att döda vid sådana här tillfälle är de inte poliser längre. De är soldater. London är en krigszon.

Jag kan inte gå in på vad jag tycker om den här händelsen. Jag kan inte ens säga om jag tycker att det är rätt eller fel att den misstänkte mannen avrättades. Men nog sitter faktum kvar; de hade den misstänkte under kontroll och sköt honom ändå.

Köksluckor

Panik! Vi hade bestämt oss för mörkt djupt röda köksluckor men har fått backning från hyresvärden som skriver så här:

"Jag vet att rött är en väldigt modern och populär färg just nu men det ändras hela tiden och om 10 år är färgen nog mindre populär... Dessutom är mörka färger känsliga. Ni ska nog försöka inrikta er på att ha basfärger på väggar, luckor mm och istället försöka få färger med detaljer i er inredning. Det är dessutom enklare att byta färgtema i lägenheten då."

Basfärger? Tomteröd, solgult, pojkblått och gräsmattegrönt? Eller hur menar de? Ge mig råd är ni snälla.

GRRrrr

"The parameter is armed" säger plutiga Angeline Jolie in i sitt sexiga headset vid sin laptop ute i någon öken någonstans. "Parametern är armerad" läser jag i den svenska texten på den enorma biografduken. Hallå! Till och med en icke-utbildad icke-yrkesmördare som jag vet att det Angelina i själva verket menar är att det aktuella områdets vapen har aktiverats. (Hon tänker nämligen låta en bilkonvoj bli till smithereens.) Å, vad jag avskyr dåliga översättningar. Sådana här är värst, där man bara "svenskat" till det lite. GRRrrr, som sagt.

Pygmalion

Å, musikaler! Jag blir på så löjligt gott humör av dem! Vem blir inte glad av människor som brister ut i sång sådär härligt spontant hela tiden?

Igårkväll tittade jag på My Fair Lady och gick till sedan sängs a la Audrey Hepburn - i vitt nattlinne och sjungandes "I could have daaaanced all night, I could have daaanced all night, and still have begged for moooore"...

Jag vill ha ALLA filmatiserade musikaler på DVD. Dessutom vill jag ha ALLA filmer med Audrey Hepburn. Det vill säga:


Always (1989) .... Hap
Love Among Thieves (1987) (TV) .... Baroness Caroline DuLac
They All Laughed (1981) .... Angela Niotes
Bloodline (1979) .... Elizabeth Roffe... aka Blutspur (West Germany) ... aka Sidney Sheldon's Bloodline
Robin and Marian (1976) .... Lady Marian
Wait Until Dark (1967) .... Susy Hendrix
Two for the Road (1967) .... Joanna Wallace
How to Steal a Million (1966) .... Nicole Bonnet... aka How to Steal a Million Dollars and Live Happily Ever After
My Fair Lady (1964) .... Eliza Doolittle
Paris - When It Sizzles (1964) .... Gabrielle Simpson/Gaby... aka Together in Paris (USA)
Charade (1963) .... Regina 'Reggie' Lampert
A New Kind of Love (1963) (uncredited) (unconfirmed) .... Runway Model
The Children's Hour (1961) .... Karen Wright... aka The Loudest Whisper (UK)
Breakfast at Tiffany's (1961) .... Holly Golightly
The Unforgiven (1960) .... Rachel Zachary
The Nun's Story (1959) .... Sister Luke (Gabrielle van der Mal)
Green Mansions (1959) .... Rima
Love in the Afternoon (1957) .... Ariane Chavasse/Thin Girl
Funny Face (1957) .... Jo Stockton
War and Peace (1956) .... Natasha Rostov... aka Guerra e pace (Italy)
Sabrina (1954) .... Sabrina Fairchild... aka Sabrina Fair (UK)
Roman Holiday (1953) .... Princess Ann - 'Anya Smith'
Nous irons à Monte Carlo (1952) .... Melissa Walter... aka We Will All Go to Monte Carlo (International: English title)
The Secret People (1952) .... Nora... aka Secret People
Young Wives' Tale (1951) .... Eve Lester
The Lavender Hill Mob (1951) .... Chiquita
One Wild Oat (1951) .... Hotel receptionist
Laughter in Paradise (1951) .... Cigarette girl
Monte Carlo Baby (1951) .... Linda Farrel... aka We Go to Monte Carlo (USA)


Eller okej... Hon hade visst gjort mer strunt än jag trodde... Jag nöjer mig med hela 50- och 60-talet. Jag menar, Roman Holiday eller Prinsessa på vift som vi så käckt kallar den i Sverige- å vad bra den är!

Cashen

Idag ska jag nå ännu ett lågvattenmärke. Jag ska låna pengar av en 16-åring. Min systerson, närmare bestämt. Det är den 22:e juli idag. Den 27:e får jag lön. Jag har 53 kronor kvar på kontot. Varför gör jag alltid så här?

Barn

Igår hade jag besök. Min vän Emma tog med sig sin Jonas och deras Hjalmar och hängde i Malmö över dagen. Hjalmar är nio månader gammal. Jag har känt Emma sedan gymnasiet, kan fortfarande inte smälta att det är hon som är hans mamma. Hjalmar är totalt jävla underbar. Förlåt, men jag kunde inte låta bli att svära.

Jag frågade Emma vad som är jobbigast med att ha barn och hon sa: "Det är ingen enskild sak som är jobbigt med Hjalmar. Han är oftast glad och äter och sover som han ska och så. Det jobbigaste med att ha barn är inte något enkelt som blöjorna, att inte få sova eller att han skriker. Det jobbiga är att HA BARN." Inuti mitt huvud lade jag till "Det jobbiga är att han finns."

Det Emma sa är egentligen kanske självklarheter. Men jag har inte riktigt fattat TYNGDEN i att ha barn förut, att ha ansvaret, att totalt tillhöra någon annan, att prioritera något annat än sig själv. Jag har fastnat på alla detaljerna. Även när Hjalmar är glad och mätt och lycklig och kanske ligger och sover i sin säng, så finns han ju. Han är den största påverkande faktorn i Emmas och Jonas liv.

När familjen satt på båten på väg tillbaka till Hven igårkväll lade jag mig på sängen med en bok, totalt utmattad. Kan inte sätta fingret på varför jag var så trött. Kanske för att mitt liv som så stadigt cirkulerar kring sin egen axel sedan 28 år tillbaka, rubbades en smula av Hjalmars närvaro. Kanske fick jag en försmak av hur det skulle kunna vara att inte vara viktigast.

Hisnande.

The L Word

Är det någon som missat The L Word? Jag gjorde det till en början. Zappade förbi någon gång och det verkade mest töntigt. Men så en söndag hade jag ingenting att göra och gjorde som jag älskar att göra, laddade ner en hel säsong av en serie jag inte sett och hetsåt den.

The L Word är bra. I alla fall om man gillar dramaserier om kärlek, sex och relationer. Det gör jag. Nu väntar jag andlöst på säsong 3. Har höga förväntingar på Shanes nyutblommade relation med Carmen, och så har jag läst på nätet att Jennie (sämsta karaktären i och för sig) ska träffa en ultrabutchig tjej.

Så - börja se The L Word!

Bad hairday? Här finns tröst!

http://www.sky.com/showbiz/article/0,,50002-1187386,00.html

Mr & Mrs Smith och Collateral

Var på bio med Johanna i söndags. Mr & Mrs Smith. Allt ni behöver veta om filmen kommer här: Den är precis exakt vad du tror.

Collateral, med sektledaren och Dawsons Creek-fanet Tom Cruise, var däremot en hel del mer än jag väntat mig. Den var cool. Intelligent, vågar jag påstå. Och spännande. Men så är det ju också Michael Mann ( Heat, The Insider, etc) som gjort den. Den får tre L av fem möjliga.

Min man - eldslukaren

Ni vet ibland när ens älskade är bortrest och det känns som om tillvaron står absolut still här hemma medan man föreställer sig hans action-packade händelsefullproppade liv?

Love ringde nyss. Han har slukat eld i kväll. Blåsor kring hela munnen men full till brädden av liv.

Jodå, så...

Chips, var det ja...

Bakhåll

Ikväll bestämde jag mig för att äta dillchips med dilldipp till middag. Det ligger ett stort Hemköp nära min lägenhet. Väldigt välsorterat, brukar jag alltid tycka. De har allt från färsk ingefära till lutfisk. Vill ni veta vad de däremot inte har?

Estrella-chips i 200 grams påsar. Jag tittade. Jag lovar, jag letade. Det finns inte en enda 200 grams Estrella chipspåse på Hemköp mitt emot triangeln i Malmö.

Jag frågar mig; har Estrella slutat göra 200 grams påsar? Chipsen hade nämligen ungefär samma pris som förut. Är det här en komplott som går ut på att göra oss ännu fetare än vi är, a la Mc Donalds supersize-meal i landet i väst? Jag kan inte låta bli att bli lite paranoid.

Varor är som regel förpackade enligt kundens behov. Man säljer dyr hudkräm i små burkar och torrfoder till hundar i stora säckar, allt för att produkten ska passa kunden så bra som möjligt. Har chipspåsarna på sistone varit för små för medel-Svenssons behov? Har man gjort en marknadsanalys och inte bara kommit fram till en ny fräsch design på påsarna, utan också passat på att uppdatera storleken?

Vad är det som händer med vår värld? Jag kan inte äta 300 gram dillchips! Det är 100 gram för mycket!

Dippen räckte inte ens halvvägs.

Preventivmedel

Vad är egentligen meningen? Hur gör folk? Jag menar, jag har nu haft onaturliga hormoner i kroppen sedan jag var 15 år gammal. Det känns sådär. När man går på P-piller, eller som i mitt fall har en stav i armen, ligger hela det reproduktiva systemet vilande. Förenklat sett har jag alltså inte haft ägglossning på mer än tio år. Det kvittar vad min gynekolog säger i sin allra mest hypnotiska röst, det är jävligt kusligt!

Det KAN ju inte vara bra.

Så nu undrar jag - hur gör folk? Spiral ska man vänta med tills man varit gravid, och dessutom innehåller många spiraler också hormoner. Pessar verkar superstruligt och är inte heller särskilt säkert om man kollar på Pearl Index och annat jag har pluggat in mig på. Kondom finns ju bara inte, känner jag, men jag vet att många av mina vänner har resignerat. "Visst är det struligt och komplicerat, men det är SÅ schysst att vara hormonfri!", säger de i kör.

Det finns en liten dator som heter LadyComp. Den kostar mellan fyra och fem tusen kronor, men den har bra statistik. Man tar tempen det första man gör på morgonen och så visar maskinen antingen grönt, gult eller rött. På de röda dagarna ska man inte ha sex utan skydd, de gula innebär att maskinen behöver mer info för att kunna avgöra och på de gröna dagarna är det fritt fram. Den genomsnittliga kvinnan är fruktsam, eller var man ska säga, cirka fem dagar i månaden. För de ynka fem dagarna är jag hormonstinn dygnet runt året om.

Men, den är ju dyr den där manicken. Väldigt dyr. Så nu har jag beställt en bok! The Art of Natural Family Planning, heter den.

Fortsättning följer.

Böcker 2005

De bästa böckerna jag läst i år är.... (drumroll)

...Cunt av Inga Muscio, Halvbrodern av Lars Saabye Christensen och Tecken till kärlek av Jan Kjaerstad. Kanske kommer på fler, men de här tre är väldigt väldigt bra, ska ni veta.

För övrigt är min guru numera Tove Jansson och ingen annan. Läs ALLT hon skrivit. Det är på intet sätt endast ämnat för barn. Tove är ljuset i mörkret!

Horst

Vår katt heter Horst. Han är enorm och har hår nog för tre katter. Horst ser ut som en korkad besserwisser. (Därav namnet.) Han är cool på ett avslappnat arrogant sätt. Jag vill SÅ GÄRNA skaffa ett sådant här halsband till honom. Tänkte det skulle stå Horst, kort och gott. Eller som Cecilia föreslog; Big Pimp Horst.

För mer smaklösa husdjurs-saker gå in på www.catsplay.com

Sommarläger

Hälsningar från Love från sommarjobbet på kollo uppe i Stockholm någonstans. Shit, vad han är underbar.

Guld

Jag var hemma hos mina föräldrar i helgen. Mamma tog fram smycksskrinet och det slutade med att jag äntligen tog ansvar för smyckena jag fått i dop, konfirmations- och examenspresent. En hel del bling bling, faktiskt. Billigt krafs, men en och annan guldkedja slank med.

Guld, ja. Jag vet inte jag. Guldfärg är snyggare än silverfärg, det tycker jag definitivt. Och i dagarna går jag och drömmer om att måla min nya hall guldig. Men smycken i guld. Är det min grej?

Någon annan som har en åsikt om guld i allmänhet?

Arbetskamrater

Jag insåg för ett tag sen att jag lever i en bubbla. En väldigt trevlig bubbla, men likväl. Man har liksom specialiserat sig med åren, och nu måste jag erkänna att människorna jag umgås med är relativt homogena. Vi har grovt sett samma syn på livet och kärleken och de är de första att hmm-a instämmande när jag är arg över något jag läst i tidningen.

Det är därför det är så bra att ha arbetskamrater. Det kan vara lite chockerande, det får man vara beredd på, men nog är det uppfriskande att tillbringa tid med någon som tycker att Kristdemokraterna är det vettigaste partiet, eller som finner mig löjlig när jag agiterar om någon orättvisa. "Men Lisa, vad tjänar det till att hetsa upp sig så där? Det gör ingen som helst skillnad om du skriver ett brev till Göran Persson, det fattar du väl?" Och det gör jag ju, på sätt och vis.

Bara en sån sak. "Varför gnälla när du vet att det inte gör någon skillnad? Är inte det ganska korkat?" Jag gapar och blir stum. Upprörd men hittar inte orden.

Rätt schysst egentligen, det där med arbetskamrater.

Harry Potter

Varning! Varning! Varning! Varning!

Då jag inte har någon att diskutera senaste HP-boken med ännu måste jag skriva av mig en smula här. Kom inte efteråt och påstå att du inte blev varnad. Stäng det här fönstret omgående om du inte vill att jag ska förstöra nöjet för dig!

Jag köpte boken igår. Hade faktiskt totalt glömt att det var den här helgen den skulle släppas och frös till glad is när jag gick förbi bokhandeln. Började läsa på allvar imorse, samma ögonblick min feta katt väckte mig. Nu åtta timmar senare är jag väldigt väldigt hungrig och känner mig sådär tom som man lätt gör när man legat och läst alldeles för länge. Lägenheten är tyst och allt känns grått och trist.

Harry ja. Det har varit en lång och utdragen process. Den förtjusning jag kände när jag läste de första tre böckerna har avtagit bit för bit när förväntningarna på bok nummer fyra och fem inte infriats. Vid det här laget har jag hunnit tröttna rejält på Rowlings envisa cirkulära storyline, där VARJE bok börjar med att Harry har det trist hos Dursley's för att sedan låta spänningen löpa vidare parallellt med studierna på Hogwarts bara för att ALLTID kulminera samtidigt med Harry's, Hermionie's och Ron's final exams. Därför hade jag en något cynisk och avslappnad attityd till The Halfblood Prince när jag började läsa imorse, det måste erkännas.

Nu sitter jag här och känner mig tom som sagt, men inte bara för att det lätt blir så efter en dag i sängen med en bok (ville bara lägga lite intetsägande brödtext mellan min varning och den kontaminerade informationen), utan för att jag helt enkelt bölat högljutt och totalt hämningslöst under den senaste timmen. Du förstår, Dumbledore dör. Han dör. Jag kan nästan inte fatta det själv, men detta är den bittra sanningen. Dumbledore dör. Försvinner. Finns inte mer. Med The Halfblood Prince hittar J.K Rowlings tillbaka till sin berättarådra. Återkommande teman, som till exempel att Dumbledore i varje bok har hållit sig i bakgrunden och inte blivit inblandad i själva händelseförloppet förrän i slutet då han som regel finns vid Harrys sida som en räddande ängel, eller att Harry nästan alltid varit tvungen att agera utan stöd från någon annan än Ron och Hermionie finns inte kvar i denne den sjätte delen om Harry Potter. Äntligen börjar Harry bli vuxen, eller rättare sagt, äntligen börjar folk ta Harry på allvar och behandla honom som en vuxen och jämlike. Det är väldigt uppfriskande.

I den magiska världen blir man inte myndig när man är 18 som hos oss utan redan vid 17 års ålder. I The Halfblood Prince är Harry alltså på tröskeln till vuxenheten, och till skillnad från tidigare försöker de vuxna inte undanhålla information från honom (och oss läsare) för att skydda honom, istället uppmuntras Harry att få reda på så mycket som möjligt om Voldermort, hans dödsfiende. Jag kan inte uttrycka hur skönt det är att slippa frustrationen över att inte få vara in the loop, så att säga. Harry's relation till Dumbledore är stommen i The Halfblood Prince och när Dumbledore efter att ha blivit dödligt skadad lugnt säger till Harry "I'm not afraid, I am with you" ville jag gå i tusen bitar.

Harry är så förbannat ensam. Efter Sirius' död i The Order of Phoenix blev det så mycket tydligare; varje vuxen Harry vågar knyta sig till, varje ansats han gör att skapa en familj utanför livet med Hermionie och Ron på Hogwarts misslyckas. Det börjar med föräldrarna Lily och James och den röda tråden fortsätter genom böckerna med personer som till exempel Lupin och Mad-Eye Moody. Jag tror att just Harrys ensamhet är en av de faktorer som gör berättelserna om honom så enormt populära, även i gemytligheten hos familjen Weasley på The Burrow är Harry, trots hemstickade tröjor och mycket kärlek, en liten smula utanför och avsides, som bakom en tunn vägg av glas. Han får aldrig någon post.

I The Halfblood Prince axlar Harry till slut sin ensamhet och slutar kämpa emot. Han inser att ensamheten är priset som måste betalas, ensamhet och blod krävs för att fria världen från He-Who-Must-Not-Be-Named. Den spänning och tillfredsställelse Harry fått från kämpandet mot onskan tidigare är över. Nu är inte kampen rolig längre.

Min ton är högtravande och pretentiös, jag vet, men det är med mycket tungt hjärta jag lägger den senaste boken om Harry ifrån mig. Till skillnad från de andra böckerna då slutet som regel varit olika grader av lyckligt och alltid spännande slutar The Halfblood Prince med en tung suck och ett vuxet allvarsamt ställningstagande som man inte kan fly ifrån.

Å, Harry.

Cyberungar

Jag åt frukost på McDonalds imorse. Två tidningar låg framme till gratis beskådan; Metro och Skånska Dagbladet. Jag valde Skånskan.

Bokrecensioner på sidan 10 i Magasinet. En viss Jean Bolinder har läst Ylva Ellnebys bok Cyberungar - eller vad barn verkligen behöver. För det första är det här ingen recension, men det är en helt annan diskussion. Förutom att höja Ellnebys bok och värderingar till skyarna lyckas Bolinder få plats med såväl sina åsikter om ensamstående föräldrar som om dagens bankrånare. På mindre än 500 ord...

Men okej. Fair enough. Jag ska inte vara sån. Det var tidigt på morgonen, före första koppen kaffe. Vi börjar om.

Cyberungar, alltså. Jag citerar ur recensionen: Somliga barn tillbringar all sin fritid med tevespel. Vilken verklighetsuppfattning får de? Hur går det med deras kroppar? Vad sker med barns och ungdomars hjärnor när de pratar i mobiltelefoner? Hur går det med hörseln när öronen utsätts för dånande musik? Och på nätet lurar pedofilerna på sina offer!

Jag vet knappt var jag ska börja. Självklart är det relevant att fundera över barns tillvaro i vår alltmer medialiserade och digitaliserade värld. Det här är intressanta frågor, som absolut tål och bör debatteras. Jag vill också passa på att säga: Jag tycker att motion är bra. Jättebra. Bara så ni vet. Varför måste det ena utesluta det andra? Det är inte bra att sitta framför en skärm åtta timmar om dagen (som jag till exempel gör på jobbet och som barnen med all säkerhet också kommer göra när de blir vuxna), men det är heller inte bra att till exempel träna fotboll åtta timmar om dagen.

Tv-spel, tv, internet och musik berikar våra barns värld. Det är kultur. Det är inte bra om ett barn sitter med näsan i en bok hela dagarna, ingen dömer ut litteraturen för det.

Bolinders text är totalt onyanserad. Det kommer mera om det här. Jag måste jobba litet, men har fortfarande ångan upp om hur idiotisk den där recensionen är.

Flytt med stort F

Idag händer det. Jag ska flytta. 50 meter västerut. Det finns en del komplikationer. Som till exempel att golvet inte riktigt sitter fast och det är svettiga fläckar på väggarna. Det känns inte heller något vidare att det kommer vara hantverkare hemma hos oss resten av sommaren. Men. Ett förstahandskontrakt. En minimal fransk balkong. Ett kök med fönster mot gården. Nog är jag ganska lycklig ändå.