Harry Potter

Varning! Varning! Varning! Varning!

Då jag inte har någon att diskutera senaste HP-boken med ännu måste jag skriva av mig en smula här. Kom inte efteråt och påstå att du inte blev varnad. Stäng det här fönstret omgående om du inte vill att jag ska förstöra nöjet för dig!

Jag köpte boken igår. Hade faktiskt totalt glömt att det var den här helgen den skulle släppas och frös till glad is när jag gick förbi bokhandeln. Började läsa på allvar imorse, samma ögonblick min feta katt väckte mig. Nu åtta timmar senare är jag väldigt väldigt hungrig och känner mig sådär tom som man lätt gör när man legat och läst alldeles för länge. Lägenheten är tyst och allt känns grått och trist.

Harry ja. Det har varit en lång och utdragen process. Den förtjusning jag kände när jag läste de första tre böckerna har avtagit bit för bit när förväntningarna på bok nummer fyra och fem inte infriats. Vid det här laget har jag hunnit tröttna rejält på Rowlings envisa cirkulära storyline, där VARJE bok börjar med att Harry har det trist hos Dursley's för att sedan låta spänningen löpa vidare parallellt med studierna på Hogwarts bara för att ALLTID kulminera samtidigt med Harry's, Hermionie's och Ron's final exams. Därför hade jag en något cynisk och avslappnad attityd till The Halfblood Prince när jag började läsa imorse, det måste erkännas.

Nu sitter jag här och känner mig tom som sagt, men inte bara för att det lätt blir så efter en dag i sängen med en bok (ville bara lägga lite intetsägande brödtext mellan min varning och den kontaminerade informationen), utan för att jag helt enkelt bölat högljutt och totalt hämningslöst under den senaste timmen. Du förstår, Dumbledore dör. Han dör. Jag kan nästan inte fatta det själv, men detta är den bittra sanningen. Dumbledore dör. Försvinner. Finns inte mer. Med The Halfblood Prince hittar J.K Rowlings tillbaka till sin berättarådra. Återkommande teman, som till exempel att Dumbledore i varje bok har hållit sig i bakgrunden och inte blivit inblandad i själva händelseförloppet förrän i slutet då han som regel finns vid Harrys sida som en räddande ängel, eller att Harry nästan alltid varit tvungen att agera utan stöd från någon annan än Ron och Hermionie finns inte kvar i denne den sjätte delen om Harry Potter. Äntligen börjar Harry bli vuxen, eller rättare sagt, äntligen börjar folk ta Harry på allvar och behandla honom som en vuxen och jämlike. Det är väldigt uppfriskande.

I den magiska världen blir man inte myndig när man är 18 som hos oss utan redan vid 17 års ålder. I The Halfblood Prince är Harry alltså på tröskeln till vuxenheten, och till skillnad från tidigare försöker de vuxna inte undanhålla information från honom (och oss läsare) för att skydda honom, istället uppmuntras Harry att få reda på så mycket som möjligt om Voldermort, hans dödsfiende. Jag kan inte uttrycka hur skönt det är att slippa frustrationen över att inte få vara in the loop, så att säga. Harry's relation till Dumbledore är stommen i The Halfblood Prince och när Dumbledore efter att ha blivit dödligt skadad lugnt säger till Harry "I'm not afraid, I am with you" ville jag gå i tusen bitar.

Harry är så förbannat ensam. Efter Sirius' död i The Order of Phoenix blev det så mycket tydligare; varje vuxen Harry vågar knyta sig till, varje ansats han gör att skapa en familj utanför livet med Hermionie och Ron på Hogwarts misslyckas. Det börjar med föräldrarna Lily och James och den röda tråden fortsätter genom böckerna med personer som till exempel Lupin och Mad-Eye Moody. Jag tror att just Harrys ensamhet är en av de faktorer som gör berättelserna om honom så enormt populära, även i gemytligheten hos familjen Weasley på The Burrow är Harry, trots hemstickade tröjor och mycket kärlek, en liten smula utanför och avsides, som bakom en tunn vägg av glas. Han får aldrig någon post.

I The Halfblood Prince axlar Harry till slut sin ensamhet och slutar kämpa emot. Han inser att ensamheten är priset som måste betalas, ensamhet och blod krävs för att fria världen från He-Who-Must-Not-Be-Named. Den spänning och tillfredsställelse Harry fått från kämpandet mot onskan tidigare är över. Nu är inte kampen rolig längre.

Min ton är högtravande och pretentiös, jag vet, men det är med mycket tungt hjärta jag lägger den senaste boken om Harry ifrån mig. Till skillnad från de andra böckerna då slutet som regel varit olika grader av lyckligt och alltid spännande slutar The Halfblood Prince med en tung suck och ett vuxet allvarsamt ställningstagande som man inte kan fly ifrån.

Å, Harry.