Barn

Igår hade jag besök. Min vän Emma tog med sig sin Jonas och deras Hjalmar och hängde i Malmö över dagen. Hjalmar är nio månader gammal. Jag har känt Emma sedan gymnasiet, kan fortfarande inte smälta att det är hon som är hans mamma. Hjalmar är totalt jävla underbar. Förlåt, men jag kunde inte låta bli att svära.

Jag frågade Emma vad som är jobbigast med att ha barn och hon sa: "Det är ingen enskild sak som är jobbigt med Hjalmar. Han är oftast glad och äter och sover som han ska och så. Det jobbigaste med att ha barn är inte något enkelt som blöjorna, att inte få sova eller att han skriker. Det jobbiga är att HA BARN." Inuti mitt huvud lade jag till "Det jobbiga är att han finns."

Det Emma sa är egentligen kanske självklarheter. Men jag har inte riktigt fattat TYNGDEN i att ha barn förut, att ha ansvaret, att totalt tillhöra någon annan, att prioritera något annat än sig själv. Jag har fastnat på alla detaljerna. Även när Hjalmar är glad och mätt och lycklig och kanske ligger och sover i sin säng, så finns han ju. Han är den största påverkande faktorn i Emmas och Jonas liv.

När familjen satt på båten på väg tillbaka till Hven igårkväll lade jag mig på sängen med en bok, totalt utmattad. Kan inte sätta fingret på varför jag var så trött. Kanske för att mitt liv som så stadigt cirkulerar kring sin egen axel sedan 28 år tillbaka, rubbades en smula av Hjalmars närvaro. Kanske fick jag en försmak av hur det skulle kunna vara att inte vara viktigast.

Hisnande.