Arbetskamrater

Jag insåg för ett tag sen att jag lever i en bubbla. En väldigt trevlig bubbla, men likväl. Man har liksom specialiserat sig med åren, och nu måste jag erkänna att människorna jag umgås med är relativt homogena. Vi har grovt sett samma syn på livet och kärleken och de är de första att hmm-a instämmande när jag är arg över något jag läst i tidningen.

Det är därför det är så bra att ha arbetskamrater. Det kan vara lite chockerande, det får man vara beredd på, men nog är det uppfriskande att tillbringa tid med någon som tycker att Kristdemokraterna är det vettigaste partiet, eller som finner mig löjlig när jag agiterar om någon orättvisa. "Men Lisa, vad tjänar det till att hetsa upp sig så där? Det gör ingen som helst skillnad om du skriver ett brev till Göran Persson, det fattar du väl?" Och det gör jag ju, på sätt och vis.

Bara en sån sak. "Varför gnälla när du vet att det inte gör någon skillnad? Är inte det ganska korkat?" Jag gapar och blir stum. Upprörd men hittar inte orden.

Rätt schysst egentligen, det där med arbetskamrater.