Igårkväll hade bokklubben jag är med i möte hemma hos Fanny. Senare framför badrumsspegeln med tandborsten i högsta hugg kände jag mig upplyft och levande. Kvällen var så jävla inspirerande, rent ut sagt.
Det finns så mycket smutsiga, idiotiska, pretentiösa, ogenomtänkta saker och beslut i världen. Det finns en enorm tröghet och ibland känns det som om förändring i slowmotion är mindre värt än ingen förändring alls. Man blir ju galen under tiden man väntar.
I diskussionen på Glädjehusets terrass fanns inte ett spår av sådant. När Fanny berättar om arbetet på Rosengårds stadsdelsförvaltning (Arbets och Utvecklingscenter) talar hon sanning, och hon gör det utan PK-baktankar. Bilden Fanny ger mig av verkligheten är nyanserad och balanserad, ärlig med tillsats av flera matskedar desperation. Det här behövde jag.
No comments:
Post a Comment