Tonåren är en sådan underlig period. Jag gillar filmer som Breakfast Club och Can't buy me love kanske just därför. Kommer ni ihåg hur det kändes? Jag tänkte de underligaste tankar. Jag fick min bästa kompis att börja röka, men själv vågade jag inte. Det var inte för att det är farligt eller för att jag var rädd att mina föräldrar skulle upptäcka det, det var för att jag inte vågade utmana den roll jag hade i skolan. På den sociala arenan. (Hur gör folk egentligen när de börjar röka?) Man kan inte bara stega ut på rökrutan som om det vore ingenting. Det vore så outhärdligt genomskinligt. Jag störde mig på Grease där Sandy bara behöver permanenta sig och trä på sig en kroppsstrumpa för att bli cool. Man kan undra om det är ett grundläggande mänskligt drag, det där att gruppera sig. Jag kände mig stämplad, placerad. Kommer ni ihåg hur det kändes? En gång grälade jag med mina föräldrar och ville att grälet aldrig skulle ta slut. Jag kände mig helt rörig inuti.
Jag skrev massor med dagbok. Allt som står beskrivet i den har skett i skolan. Ändå har inget av det med lärare, lektioner eller kunskap att göra. Lärarna bara glider förbi i skymundan. En sån ska jag bli.
Jag undrar om det är parallella dimensioner.
No comments:
Post a Comment