Wednesday, September 28, 2005
Tuesday, September 27, 2005
He's just not that into you
Jag är frisk och stark.
Idag kom ett nytt lass från Bokus. Bland annat hade jag i ett ögonblick av svaghet beställt He's just not that into you av Behrendt och Tuccillo, båda Sex and the City-manusskribenter.
Fråga mig inte varför jag köpte just den boken. Kanske beror det på att jag verkligen gillar avsnittet där frasen figurerar, kanske trodde jag att jag hade några ofärdiga singellivs-tankar att ta itu med.
Hursomhelst. He's just not that into you är mycket välskriven och proffsig. Rolig på sina ställen. Men som med många andra relations-böcker är den fullkomligt beroende av att du ska sitta i soffan med en bit choklad och dassig morgonrock efter en misslyckad helg och känna igen dig.
Och visst. 15-åringen inuti mig hisnar när det rakt på sak konstateras att pojkvännen inte under några omständigheter är kär om han är otrogen gång på gång, det kvittar att han säger att han har issues med sin självständighet. 18-åringen i mig vill argumentera emot när jag läser att den älskade inte är någon lidande konstnär under alltför mycket psykisk press utan bara dum i huvudet om han säger att jag är korkad och fet. 23-åringen skakar ledsamt på huvudet under avsnittet vars essens är att det kvittar vilken historia ni har tillsammans, hur många gånger ni haft sex eller hur ofta han säger "Det är ju ändå du" - har han sambo är han inte kär i dig. Den 28-åriga Lisa rodnar mest. Det är helt otroligt att jag varit så dum.
Om jag hade läst den här boken för tre eller fyra år sedan hade jag citerat ur den under evighetslånga fikor med mina vänner. (Herregud, vad de har fått utstå sådant.)
Nu fungerar He's just not that into you istället som en friskförklaring. Jag är inte den där människan längre. Jag känner inte igen mig.
Och om Du känner igen dig: Grow up.
Idag kom ett nytt lass från Bokus. Bland annat hade jag i ett ögonblick av svaghet beställt He's just not that into you av Behrendt och Tuccillo, båda Sex and the City-manusskribenter.
Fråga mig inte varför jag köpte just den boken. Kanske beror det på att jag verkligen gillar avsnittet där frasen figurerar, kanske trodde jag att jag hade några ofärdiga singellivs-tankar att ta itu med.
Hursomhelst. He's just not that into you är mycket välskriven och proffsig. Rolig på sina ställen. Men som med många andra relations-böcker är den fullkomligt beroende av att du ska sitta i soffan med en bit choklad och dassig morgonrock efter en misslyckad helg och känna igen dig.
Och visst. 15-åringen inuti mig hisnar när det rakt på sak konstateras att pojkvännen inte under några omständigheter är kär om han är otrogen gång på gång, det kvittar att han säger att han har issues med sin självständighet. 18-åringen i mig vill argumentera emot när jag läser att den älskade inte är någon lidande konstnär under alltför mycket psykisk press utan bara dum i huvudet om han säger att jag är korkad och fet. 23-åringen skakar ledsamt på huvudet under avsnittet vars essens är att det kvittar vilken historia ni har tillsammans, hur många gånger ni haft sex eller hur ofta han säger "Det är ju ändå du" - har han sambo är han inte kär i dig. Den 28-åriga Lisa rodnar mest. Det är helt otroligt att jag varit så dum.
Om jag hade läst den här boken för tre eller fyra år sedan hade jag citerat ur den under evighetslånga fikor med mina vänner. (Herregud, vad de har fått utstå sådant.)
Nu fungerar He's just not that into you istället som en friskförklaring. Jag är inte den där människan längre. Jag känner inte igen mig.
Och om Du känner igen dig: Grow up.
Lisas Blogg-tävling
Äntligen är den här, Lisas bloggtävling!
I år är priserna bättre än någonsin! Första pris är en teaterbiljett till den kritikerrosade Tartuffe på Hipp tillsammans med mig och mina föräldrar på fredag klockan 19.00!
Skriv en slogan på max tjugo ord om varför just Du bör vinna tävlingen och skicka ditt bidrag till lisakristiansson@gmail.com
Lycka till!
I år är priserna bättre än någonsin! Första pris är en teaterbiljett till den kritikerrosade Tartuffe på Hipp tillsammans med mig och mina föräldrar på fredag klockan 19.00!
Skriv en slogan på max tjugo ord om varför just Du bör vinna tävlingen och skicka ditt bidrag till lisakristiansson@gmail.com
Lycka till!
Bröllop
När man nyss städat vill man inte få ett inbjudningskort ur vilket det väller minimala glittriga röda hjärtan i mängder.
Men nu ska jag inte vara sån. Vilket bröllop det kommer bli. På en gammal engelsk herrgård i december, och jag ska vara bridesmaid. Klänningen håller på att sys upp as we speak.
Ha!
Men nu ska jag inte vara sån. Vilket bröllop det kommer bli. På en gammal engelsk herrgård i december, och jag ska vara bridesmaid. Klänningen håller på att sys upp as we speak.
Ha!
Monday, September 26, 2005
Höst
Vackra gulnande löv, mysiga hemmakvällar med te och en filt eller krispiga promenader i parken.
Vilket skämt. Höst är föruttnelse, tiden mellan två intressanta akter. Höst är stillastående, att trycka på paus. Höst är att vakna till ett ljus som mer liknar mörker (framför allt om klockan är mellan åtta och nio.) Höst är att vara rastlös och pank och ständigt ha dåligt samvete. Höst är att ha planer på att vara någon man inte är.
Höst är att sitta hemma som förstenad när man borde vara i skolan och ha en katt som har diarré.
Vilket skämt. Höst är föruttnelse, tiden mellan två intressanta akter. Höst är stillastående, att trycka på paus. Höst är att vakna till ett ljus som mer liknar mörker (framför allt om klockan är mellan åtta och nio.) Höst är att vara rastlös och pank och ständigt ha dåligt samvete. Höst är att ha planer på att vara någon man inte är.
Höst är att sitta hemma som förstenad när man borde vara i skolan och ha en katt som har diarré.
Tuesday, September 20, 2005
Sunday, September 18, 2005
Shaye
Shaye är min engelska väninna. Hon var och besökte oss i några veckor i somras. Det var roligt.
När jag presenterade Shaye för en kompis med "This is Shaye, my british friend" avbröt Shaye och sa "I'm english". Det fick mig att tänka efter. Vad är egentligen skillnaden mellan Great Britain, England och The United Kingdom? Shaye visste inte riktigt heller. För övrigt kan jag meddela att vi alla blivit matade med propaganda hela livet. Lyssna här; Astrid Lindgren är inte känd. Okej, folk kanske har koll på henne i Tyskland, men Shaye, som är riktigt jävla allmänbildad (låt er inte luras av UK/GB diskussionen ovan) och dessutom färdigutbildad mellanstadielärare med stort intresse för barn- och ungdomslitteratur hade aldrig hört talas om vår Astrid. Jag vet inte vad jag ska tro.
Ja, Shaye är lärare. Vi pratade mycket om det. Jag är väldigt fascinerad av mitt framtida yrke. Hon sa många intressanta saker. Här kommer två:
Om man ber en grupp barn springa runt i en ring springer de alltid counter-clockwise, alltså inte... (vad säger man på svenska!?).. poängen är i alla fall att de tydligen alltid springer åt samma håll. Någon sorts universal-lag, kanske?
I England är Y en konsonant. Det är sant.
Jag upptäckte också att Pizzeria Golden på Simrishamnsgatan finns med i guideboken Rough Guides to Sweden. (3:e upplagan, sidan 246.)
När jag presenterade Shaye för en kompis med "This is Shaye, my british friend" avbröt Shaye och sa "I'm english". Det fick mig att tänka efter. Vad är egentligen skillnaden mellan Great Britain, England och The United Kingdom? Shaye visste inte riktigt heller. För övrigt kan jag meddela att vi alla blivit matade med propaganda hela livet. Lyssna här; Astrid Lindgren är inte känd. Okej, folk kanske har koll på henne i Tyskland, men Shaye, som är riktigt jävla allmänbildad (låt er inte luras av UK/GB diskussionen ovan) och dessutom färdigutbildad mellanstadielärare med stort intresse för barn- och ungdomslitteratur hade aldrig hört talas om vår Astrid. Jag vet inte vad jag ska tro.
Ja, Shaye är lärare. Vi pratade mycket om det. Jag är väldigt fascinerad av mitt framtida yrke. Hon sa många intressanta saker. Här kommer två:
Om man ber en grupp barn springa runt i en ring springer de alltid counter-clockwise, alltså inte... (vad säger man på svenska!?).. poängen är i alla fall att de tydligen alltid springer åt samma håll. Någon sorts universal-lag, kanske?
I England är Y en konsonant. Det är sant.
Jag upptäckte också att Pizzeria Golden på Simrishamnsgatan finns med i guideboken Rough Guides to Sweden. (3:e upplagan, sidan 246.)
Kylskåp
Regler för varje barnfamiljs kylskåp:
Pojkar- tränas i närhet och att visa sina känslor.
Flickor - tränas i att ta plats, säga ifrån och våga misslyckas.
Att inte våga misslyckas - gud vad jag känner igen mig i det. Jag tänker på när vi satt på Nyhavns uteservering och gasolvärmelampan var alldeles för varm. Det finns en ratt på sådana där lampor, en ratt att justera värmen med. Jag satt närmast. Det var inte det att jag inte vågade resa mig upp och försöka sänka värmen, jag hade inte ens en tanke på att göra det. Johannas bror Andreas reste sig och började pilla med reglagen. Jag minns att jag tänkte; var har han fått det självförtroendet, den säkerheten ifrån? Han, som är många år yngre än oss och nyss fyllde 20. I själva verket var det inte självförtroende som fick honom att resa sig upp. Att sitta kvar och göra ingenting skulle för honom vara lika svårt som det vore för mig att resa mig. Våra roller har gett oss klara regler.
De flesta killar, och kanske även tjejer, jag umgås med följer inte de där reglerna speciellt slaviskt. Möllan, dreads, färgat hår och allt det där. Men Andreas. Han är som en karbonkopia av dagens utkristalliserade manlighet. Honom skulle man intervjua.
Pojkar- tränas i närhet och att visa sina känslor.
Flickor - tränas i att ta plats, säga ifrån och våga misslyckas.
Att inte våga misslyckas - gud vad jag känner igen mig i det. Jag tänker på när vi satt på Nyhavns uteservering och gasolvärmelampan var alldeles för varm. Det finns en ratt på sådana där lampor, en ratt att justera värmen med. Jag satt närmast. Det var inte det att jag inte vågade resa mig upp och försöka sänka värmen, jag hade inte ens en tanke på att göra det. Johannas bror Andreas reste sig och började pilla med reglagen. Jag minns att jag tänkte; var har han fått det självförtroendet, den säkerheten ifrån? Han, som är många år yngre än oss och nyss fyllde 20. I själva verket var det inte självförtroende som fick honom att resa sig upp. Att sitta kvar och göra ingenting skulle för honom vara lika svårt som det vore för mig att resa mig. Våra roller har gett oss klara regler.
De flesta killar, och kanske även tjejer, jag umgås med följer inte de där reglerna speciellt slaviskt. Möllan, dreads, färgat hår och allt det där. Men Andreas. Han är som en karbonkopia av dagens utkristalliserade manlighet. Honom skulle man intervjua.
Med uppenbar känsla för stil
Boken Med uppenbar känsla för stil av Stephan Medel-Enk är bara så jävla bra. (Jag lovar, läste den innan födelsedagslöftet avgavs.) Jag tänker läsa varenda bok i hans referenslista.
Saturday, September 17, 2005
Fitta
Hur ska jag bära mig åt för att få mina framtida elever (och/eller döttrar...) att känna att det är coolt att vara kvinna, att blöda, att ha en fitta. För guds skull, jag kan inte ens säga fitta.
Man borde fira när dottern får mens. Fuck konfirmationen. I Inga Muscios bok Cunt står det om Menarche, tillställningar där den nyblivna kvinnan är klädd i röd klänning och får såväl presenter i rött omslagspapper som andra flickors avund. Tillställningar där kvinnor berättar om månens faser och hur fantastiskt kvinnors inre fungerar, livmodern som blir full och sen mindre och mindre igen. Där det framställs som något magiskt. För det är magiskt.
Man borde fira när dottern får mens. Fuck konfirmationen. I Inga Muscios bok Cunt står det om Menarche, tillställningar där den nyblivna kvinnan är klädd i röd klänning och får såväl presenter i rött omslagspapper som andra flickors avund. Tillställningar där kvinnor berättar om månens faser och hur fantastiskt kvinnors inre fungerar, livmodern som blir full och sen mindre och mindre igen. Där det framställs som något magiskt. För det är magiskt.
Läst någonstans
Vi uttrycker oss genom att konsumera. Vad händer om man inte har råd att uttrycka sig?
Lärare
Det finns en hel del grejer jag ser fram emot med läraryrket. Att tvinga elever definiera ord vars betydelse till stor del är kulturbundet, men mycket konnotationer till exempel. Tvinga dem föreställa sig hur de skulle förklara ordet för en utomjording (eller utlänning, för den delen), någon som inte har tillgång till våra referenser, vår kontext, vår kultur. Det är då man får en känsla för vad kultur kan vara.
Ordet dansband till exempel. Det är ju inte bara ett band man dansar till.
Ordet dansband till exempel. Det är ju inte bara ett band man dansar till.
Dokumentär
A class divided. Sjukt intressant. Har inte kommit fram till om hon är ond eller jävligt vettig.
Vinkonversation
Den "typiska" svensken är rädd för alla religioner, inte bara islam. Vi är så sekulariserade att vi inte förstår oss på tro.
Flum
En idé är tom om man inte kan röra vid den. Kanske är det därför jag gillar ting så mycket, för att de, ibland, fungerar som idéförvaringar. Saker väcker tankar hos mig. Jag är materialist. Jag älskar saker. Jag tycker om hur saker ser ut och känns. Kanske framför allt saker gjorda av människohand. Ett ting är ett resultat av tusentals val - något konkret som blivit till av tankar. Varenda liten ful pinal ser ut exakt som den gör för att någon tänkt ut att den skulle det. Tankar + tid = ting? Det är klart att det kan bli magiskt. Jag älskar när allra mest svårfångade, flummiga och abstrakta blir något man kan röra vid. Smeka. Vilken skapelseprocess. En idé blir en helt annan när den tar form, den saknade fjärde dimensionen som det snackas så mycket om. Vad händer med idén, men tanken, när jag översätter den och tecknar ner den i symbolform med bokstäver?
Nu kan man röra vid mina tankar.
Nu kan man röra vid mina tankar.
Tonåren
Tonåren är en sådan underlig period. Jag gillar filmer som Breakfast Club och Can't buy me love kanske just därför. Kommer ni ihåg hur det kändes? Jag tänkte de underligaste tankar. Jag fick min bästa kompis att börja röka, men själv vågade jag inte. Det var inte för att det är farligt eller för att jag var rädd att mina föräldrar skulle upptäcka det, det var för att jag inte vågade utmana den roll jag hade i skolan. På den sociala arenan. (Hur gör folk egentligen när de börjar röka?) Man kan inte bara stega ut på rökrutan som om det vore ingenting. Det vore så outhärdligt genomskinligt. Jag störde mig på Grease där Sandy bara behöver permanenta sig och trä på sig en kroppsstrumpa för att bli cool. Man kan undra om det är ett grundläggande mänskligt drag, det där att gruppera sig. Jag kände mig stämplad, placerad. Kommer ni ihåg hur det kändes? En gång grälade jag med mina föräldrar och ville att grälet aldrig skulle ta slut. Jag kände mig helt rörig inuti.
Jag skrev massor med dagbok. Allt som står beskrivet i den har skett i skolan. Ändå har inget av det med lärare, lektioner eller kunskap att göra. Lärarna bara glider förbi i skymundan. En sån ska jag bli.
Jag undrar om det är parallella dimensioner.
Jag skrev massor med dagbok. Allt som står beskrivet i den har skett i skolan. Ändå har inget av det med lärare, lektioner eller kunskap att göra. Lärarna bara glider förbi i skymundan. En sån ska jag bli.
Jag undrar om det är parallella dimensioner.
Min kropp
Jag får inte glömma den där känslan jag hade en gång när jag läst en bok, minns inte vilken. Att min kropp är den coolaste maskinen jag någonsin ägt, att den är det närmaste jag kommer något heligt eller magiskt. (Jag behöver bara tänka "lyft armen" så gör den det!!). Det borde vara roligt att vårda den, på samma sätt som man blir lycklig av att städa golvet i en nyförvärvad lägenhet, eller av att putsa vår gröna glänsande iPod.
Jag gillar ju vackra ting. Varför gillar jag inte min kropp? En sådan väloljad perfekt maskin, men miljontals små smarta lösningar, som styrs magiskt av min vilja, som bara är min, helt unik. Limited edition. Som jag kan forma och färga som jag vill. Som kan bära hela mig. Jag letar ju hela tiden efter grejer som kan vara "jag".
Min kropp är flyktig. Min kropp är nu. Varje ögonblick formas den efter vem jag är och hur jag lever. Äter jag chips fem dagar i veckan syns det, får jag orgasm fem dagar i veckan syns det också. Allt jag gör gestaltas av min kropp. Lika snabbt som en vätska. Min kropp är jag. Inte för att jag bor i den, utan för att den säger så mycket om vem jag är och vilka val jag gör och gjort.
Jag gillar ju vackra ting. Varför gillar jag inte min kropp? En sådan väloljad perfekt maskin, men miljontals små smarta lösningar, som styrs magiskt av min vilja, som bara är min, helt unik. Limited edition. Som jag kan forma och färga som jag vill. Som kan bära hela mig. Jag letar ju hela tiden efter grejer som kan vara "jag".
Min kropp är flyktig. Min kropp är nu. Varje ögonblick formas den efter vem jag är och hur jag lever. Äter jag chips fem dagar i veckan syns det, får jag orgasm fem dagar i veckan syns det också. Allt jag gör gestaltas av min kropp. Lika snabbt som en vätska. Min kropp är jag. Inte för att jag bor i den, utan för att den säger så mycket om vem jag är och vilka val jag gör och gjort.
Döden
När jag dör tänker jag vägra vara rädd.
Varför inte, jag klarar ju att vägra vara stressad om bussen är 50 meter framför och på väg att köra ifrån mig. Jag tar nästa. (Det är sant.) Anstränger mig för att se det världsliga, det bagatellartade i ett försenat möte eller en förkortad kväll.
Kan man lyckas se det världsliga i att dö?
Tankar i ett badkar när vattnet rinner ut. Så måste det kännas. En befriande tyngd.
Varför inte, jag klarar ju att vägra vara stressad om bussen är 50 meter framför och på väg att köra ifrån mig. Jag tar nästa. (Det är sant.) Anstränger mig för att se det världsliga, det bagatellartade i ett försenat möte eller en förkortad kväll.
Kan man lyckas se det världsliga i att dö?
Tankar i ett badkar när vattnet rinner ut. Så måste det kännas. En befriande tyngd.
Den lilla svarta
Här följer några tankar ur min anteckningsbok som inte blivit till något mer än just det. Tidbits.
Två favoritcitat av Paul Auster:
People can't die in their dreams, you know. As long as you're dreaming, there's always a way out.
Words are real.
Båda från fantastiska Oracle Night.
Joubert sa tydligen:
A work of genius, whether poetic or didactic, is too long if it can not be read in one day.
Writing is closer to thinking than to speaking.
Roundness. This shape guarantees matter a long life. Time does not know where to take hold of it.
Kön
Det sitter en bebis klädd i rosa från topp till tå vid bordet bredvid. Till och med nappen.
Ur Stendagböckerna (i övrigt en inte särskilt bra bok)
En kvinna får något i ögat. Hennes man slickar bort det. Effektivt, man kan inte påstå annat.
Ur J Kjaerstads Tecken till Kärlek
"Jag stod kvar, berörd, märkt. Som om jag var mjukt rött lack."
Två favoritcitat av Paul Auster:
People can't die in their dreams, you know. As long as you're dreaming, there's always a way out.
Words are real.
Båda från fantastiska Oracle Night.
Joubert sa tydligen:
A work of genius, whether poetic or didactic, is too long if it can not be read in one day.
Writing is closer to thinking than to speaking.
Roundness. This shape guarantees matter a long life. Time does not know where to take hold of it.
Kön
Det sitter en bebis klädd i rosa från topp till tå vid bordet bredvid. Till och med nappen.
Ur Stendagböckerna (i övrigt en inte särskilt bra bok)
En kvinna får något i ögat. Hennes man slickar bort det. Effektivt, man kan inte påstå annat.
Ur J Kjaerstads Tecken till Kärlek
"Jag stod kvar, berörd, märkt. Som om jag var mjukt rött lack."
Story
Jag avskyr det missförstånd som verkar råda bland så många av dagens författare. Det handlar om myten att man till varje pris måste ha en story eller ett händelseförlopp att förtälja. Blä. Bergdorf Blondes som jag just läst är ett perfekt exempel på detta. Det är hur kul som helst. Aktuellt, vitsigt och tjusigt. Men så kommer storyn.
Inte vilken story som helst heller. Här gäller det den obligatoriska storyn om din roman handlar om en singelkvinna som gillar skvaller och mode. Jag ger Jane Austen ett get out of jail-free card här, eftersom hon var först, men ALLA ANDRA får underkänt. Jag är så jävla trött på Stolthet och Fördom. Vågen av chic-lit som Helen Fielding inledde med Bridget Jones Dagbok har blivit en alldeles egen genre, men det är en genre med mycket snäva ramar. Ni vet, ung kvinna letar efter giftbar man och träffar skitstövel efter skitstövel medan en gentleman som kvinnan finner tråkig och förutsägbar håller sig nära till hands boken (eller filmen) igenom. Självklart inser kvinnan till slut att hon varit en ytlig subba och att den verkligt underbare livskamraten funnits vid hennes sida hela tiden. Allt som oftast visar det sig också att han inte är fattig/ful/okarismatisk som hon hela tiden trott utan i själva verket en prins på ett eller alla vis.
Jag blir så trött. Bergdorf Blondes har en hel del komponenter jag verkligen tycker om. Den är på många sätt vass, rolig och intelligent. Det märks att Plum Sykes (som är redaktör på Vogue) kan sin arena och New York blir verkligen till ett underhållande Colloseum med gladiatorer i Vera Wang klänningar när Bergdorf Blondes är som bäst. Då sköljer populärkulturella referenser, modetips och ironiska one-liners över en.
Det behövs ingen story! Framför allt inte en som är fantasilös, fadd och genus-grisig.
Förstått?
(ÅÅÅ vad jag vill åka till New York.)
Inte vilken story som helst heller. Här gäller det den obligatoriska storyn om din roman handlar om en singelkvinna som gillar skvaller och mode. Jag ger Jane Austen ett get out of jail-free card här, eftersom hon var först, men ALLA ANDRA får underkänt. Jag är så jävla trött på Stolthet och Fördom. Vågen av chic-lit som Helen Fielding inledde med Bridget Jones Dagbok har blivit en alldeles egen genre, men det är en genre med mycket snäva ramar. Ni vet, ung kvinna letar efter giftbar man och träffar skitstövel efter skitstövel medan en gentleman som kvinnan finner tråkig och förutsägbar håller sig nära till hands boken (eller filmen) igenom. Självklart inser kvinnan till slut att hon varit en ytlig subba och att den verkligt underbare livskamraten funnits vid hennes sida hela tiden. Allt som oftast visar det sig också att han inte är fattig/ful/okarismatisk som hon hela tiden trott utan i själva verket en prins på ett eller alla vis.
Jag blir så trött. Bergdorf Blondes har en hel del komponenter jag verkligen tycker om. Den är på många sätt vass, rolig och intelligent. Det märks att Plum Sykes (som är redaktör på Vogue) kan sin arena och New York blir verkligen till ett underhållande Colloseum med gladiatorer i Vera Wang klänningar när Bergdorf Blondes är som bäst. Då sköljer populärkulturella referenser, modetips och ironiska one-liners över en.
Det behövs ingen story! Framför allt inte en som är fantasilös, fadd och genus-grisig.
Förstått?
(ÅÅÅ vad jag vill åka till New York.)
Friday, September 16, 2005
Litteratur
Det har visat sig att jag i stort sett inte känner till några kvinnliga "kvalitets"författare. Finkultur, if you will. Sedan jag band mig till ett feministiskt litteratur-löfte har jag fått jobba ganska hårt för att hålla uppe min vanliga läs-frekvens. Självklart finns det massor med böcker av kvinnliga författare, men sjukt många av dem är rosa och handlar om en 30-årig singelkvinna som bor i en storstad. Det finns ju Elfriede Jelinek (men jag gillade inte Lust), Toni Morrison och de fyra andra kvinnliga nobelpristagarna, men jag vet inte jag...
Det är lätt att räkna upp de kvinnliga författare jag redan vet att jag gillar: Siri Hustvedt, Inga Muscio, Tove Jansson och Zadie Smith (men henne avgudar jag inte). Det finns fler, det måste det göra, men nu har jag stirrat på min bokhylla i tio minuter utan att hitta fler namn, utan bara enstaka bra böcker där författaren för övrigt inte impat särskilt på mig. JK Rowling och Astrid Lindgren platsar naturligtvis lätt på listan, men på något sätt känns det som en nödlösning att blanda in barn- och ungdomslitteratur. Jag menar, då finns det ju helt plötsligt hur många som helst, för i den genren är det kvinnorna som regerar. Å. Jag blir så frustrerad.
Just nu läser jag Bergdorf Blondes av Plum Sykes. Den är faktiskt riktigt jävla vass och hur schysst som helst men handlar om, ja just det, en 30-årig singelkvinna som bor i en storstad. Nog fan är den rosa också.
Det är lätt att räkna upp de kvinnliga författare jag redan vet att jag gillar: Siri Hustvedt, Inga Muscio, Tove Jansson och Zadie Smith (men henne avgudar jag inte). Det finns fler, det måste det göra, men nu har jag stirrat på min bokhylla i tio minuter utan att hitta fler namn, utan bara enstaka bra böcker där författaren för övrigt inte impat särskilt på mig. JK Rowling och Astrid Lindgren platsar naturligtvis lätt på listan, men på något sätt känns det som en nödlösning att blanda in barn- och ungdomslitteratur. Jag menar, då finns det ju helt plötsligt hur många som helst, för i den genren är det kvinnorna som regerar. Å. Jag blir så frustrerad.
Just nu läser jag Bergdorf Blondes av Plum Sykes. Den är faktiskt riktigt jävla vass och hur schysst som helst men handlar om, ja just det, en 30-årig singelkvinna som bor i en storstad. Nog fan är den rosa också.
Friday, September 09, 2005
Födelsedagslöfte
Jag fyllde år för typ en månad sen. Min älskade gav mig en alldeles egen hemmagjord pinata. Den var full av godis och presenter och hängde från ett träd utanför mitt fönster. Det sa "tjoff" när jag slog på den. Ett mycket tillfredsställande ljud.
En hemmagjord pinata, frambesvord i en lada klibbig av tapetklistrig luft. Varje dag smög Love omkring i naturen runt huset och placerade pinatan på ett nytt Lisa-fritt ställe, då den behövde torka efter senaste lagret klister. Det är kärlek, det.
På kvällen satt vi utomhus med utsikt över hav och raukar och drack vin och åt vidunderligt god mat. Ni kanske märker att jag anstränger mig för att få det att låta så idylliskt och lyckligt som möjligt. Och ändå når jag inte halvvägs.
Hursomhelst. Jag har avlagt ett födelsedagslöfte. Under ett års tid ska jag endast läsa kvinnliga författare. Som med alla löften och förbund hör ett knippe finstilta rader till; kurslitteratur samt böcker jag fått av någon som blir ledsen om jag vägrar läsa presenten undantages. För övrigt är löftet strängt, det kvittar om jag beställt en efterlängtad bok från Bokus eller om jag är mitt inne i annan, böcker är bra på det viset. De kan vänta.
Så här tänkte jag: Ingen tror att män är bättre än kvinnor på att skriva. Att manliga författare har mer att säga eller gör det på ett mer fängslande sätt. Jag har alltid tänkt på författar-yrket som relativt jämställt. Det är det inte. 95 % av mina favoritförfattare är män och jag tror inte det beror på att män skriver bättre än kvinnor. Jag tror det har mycket mer att göra med att 95% av de böcker jag äger är manliga avkommor. Okej, kanske inte 95 %. Jag har inte räknat. Poängen är att sedan jag avlade det något naiva och mycket idealistiska löftet har jag haft problem att hitta något att läsa. Både i min egen bokhylla och i den på Pocketshop. Det brukade ta en stund förut också, jag kan vara kinkig, men nu är urvalet avsevärt begränsat.
Min förhoppning är att det här löftet kommer tvinga mig att bli en mer aktiv läsare, att leta efter bra böcker på andra ställen än pockettoppen. Min förhoppning är att det här begränsande löftet ska leda mig till fantastiska författare, böcker jag kanske aldrig upptäckt i vanliga fall.
I förlängningen kanske fler kvinnor kan skulle bli publicerade om fler gjorde som jag. Jag gillar tanken att använda min egen köpkraft som kvotering.
Ungefär som när man köper miljövänligt tvättmedel.
En hemmagjord pinata, frambesvord i en lada klibbig av tapetklistrig luft. Varje dag smög Love omkring i naturen runt huset och placerade pinatan på ett nytt Lisa-fritt ställe, då den behövde torka efter senaste lagret klister. Det är kärlek, det.
På kvällen satt vi utomhus med utsikt över hav och raukar och drack vin och åt vidunderligt god mat. Ni kanske märker att jag anstränger mig för att få det att låta så idylliskt och lyckligt som möjligt. Och ändå når jag inte halvvägs.
Hursomhelst. Jag har avlagt ett födelsedagslöfte. Under ett års tid ska jag endast läsa kvinnliga författare. Som med alla löften och förbund hör ett knippe finstilta rader till; kurslitteratur samt böcker jag fått av någon som blir ledsen om jag vägrar läsa presenten undantages. För övrigt är löftet strängt, det kvittar om jag beställt en efterlängtad bok från Bokus eller om jag är mitt inne i annan, böcker är bra på det viset. De kan vänta.
Så här tänkte jag: Ingen tror att män är bättre än kvinnor på att skriva. Att manliga författare har mer att säga eller gör det på ett mer fängslande sätt. Jag har alltid tänkt på författar-yrket som relativt jämställt. Det är det inte. 95 % av mina favoritförfattare är män och jag tror inte det beror på att män skriver bättre än kvinnor. Jag tror det har mycket mer att göra med att 95% av de böcker jag äger är manliga avkommor. Okej, kanske inte 95 %. Jag har inte räknat. Poängen är att sedan jag avlade det något naiva och mycket idealistiska löftet har jag haft problem att hitta något att läsa. Både i min egen bokhylla och i den på Pocketshop. Det brukade ta en stund förut också, jag kan vara kinkig, men nu är urvalet avsevärt begränsat.
Min förhoppning är att det här löftet kommer tvinga mig att bli en mer aktiv läsare, att leta efter bra böcker på andra ställen än pockettoppen. Min förhoppning är att det här begränsande löftet ska leda mig till fantastiska författare, böcker jag kanske aldrig upptäckt i vanliga fall.
I förlängningen kanske fler kvinnor kan skulle bli publicerade om fler gjorde som jag. Jag gillar tanken att använda min egen köpkraft som kvotering.
Ungefär som när man köper miljövänligt tvättmedel.
Thursday, September 08, 2005
PreventivPanik
Jo...så att...
Nu har jag uppkoppling hemma igen! Lovely!
Har börjat på en annan blogg som finns på www.preventivpanik.blogspot.com
Ett preventiv-experiment har inletts!
Nu har jag uppkoppling hemma igen! Lovely!
Har börjat på en annan blogg som finns på www.preventivpanik.blogspot.com
Ett preventiv-experiment har inletts!
Subscribe to:
Posts (Atom)