Jag och Love har lånat DSspelet Brain Age av en vän. Spelet (som fått miljoner persionärer i Japan att sitta under körsbärsträden och med varsin DS eller DS Lite) baseras på en japansk professors forskning om hjärnan och hur man kan göra för att hålla den i trim. Professor Kawashima jämför hjärnan med vilken kroppsdel som helst, man måste träna för att hålla den i trim. Spelet heter Brain Age för att man börjar med att mäta sin nuvarande hjärnas ålder utifrån ett test Dr Kawashima har gjort. (Jag var 63...hu...). Sedan består spelet av övningar som man bör göra dagligen för att träna upp hjärnans kondition och därmed sänka dess ålder. (Jag är nu 41.) Idealåldern är 20. Övningarna är superroliga och man känner sig nyttig. I spelet ingår också en mängd Sokukun, och det är mycket smidigare än att sitta och kladda med blyerts i Sydsvenskan. Nintendo DS är inte bara till för gamers som har 30 gamla konsoller i bokhyllan. Nintendo DS är till för alla! Jag lovar - det finns massor av roliga spel och det är stimulerande. Så - ni har fram till den 22/6 på er att ladda upp motivationen. Då släpps oemotståndliga DS Lite.
Annars kommer jag vara smartare än ni för all framtid....
Wednesday, May 31, 2006
Saturday, May 20, 2006
Looking för my baby
Sony brukar vara bra på reklam. Ta till exempel TVreklamen för Bravia-skärmen, den med alla färgglada bollar, den är grym tycker jag.
På sista sidan eller baksidan kan man väl säga av senaste Nöjesguiden finns en Sony Ericson-reklam. Det är någon ny cool mobil som specialiserar sig på att vara MP3spelare. Annonsen består av en bild på mobilen samt flera högar CDskivor. (Som man då ska få plats med i sin mobil, antar jag.) Man ser tydligt vilka skivor det är, det måste vara medvetet. Jag kan förstå att man vill pricka in så många som möjligt och ha en väldigt varierad kollektion skivor, jag kan förstå varför både band jag aldrig hört talas om och Lisa Stansfield finns med.
Vad jag inte förstår är att det finns 2 (två) skivor av Lisa Stansfield i högen. Hur gick det till? Är det någon reklamares hemliga gamla ratade skivsamling vi ser?
Ha ha! Lisa Stansfield. När tänkte man på henne senast?
På sista sidan eller baksidan kan man väl säga av senaste Nöjesguiden finns en Sony Ericson-reklam. Det är någon ny cool mobil som specialiserar sig på att vara MP3spelare. Annonsen består av en bild på mobilen samt flera högar CDskivor. (Som man då ska få plats med i sin mobil, antar jag.) Man ser tydligt vilka skivor det är, det måste vara medvetet. Jag kan förstå att man vill pricka in så många som möjligt och ha en väldigt varierad kollektion skivor, jag kan förstå varför både band jag aldrig hört talas om och Lisa Stansfield finns med.
Vad jag inte förstår är att det finns 2 (två) skivor av Lisa Stansfield i högen. Hur gick det till? Är det någon reklamares hemliga gamla ratade skivsamling vi ser?
Ha ha! Lisa Stansfield. När tänkte man på henne senast?
Thursday, May 18, 2006
Tomorrow
Nu har jag sett sista avsnittet av Vita Huset.
Jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag blev inte besviken på avsnittet, det var bra, det var mäktigt, det var värdigt.
Tänker börja se dem från början med start ikväll och beställa säsong fem, sex och sju på Amazon så fort lönen landar.
Jed Bartlet for President.
Over and out.
Jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag blev inte besviken på avsnittet, det var bra, det var mäktigt, det var värdigt.
Tänker börja se dem från början med start ikväll och beställa säsong fem, sex och sju på Amazon så fort lönen landar.
Jed Bartlet for President.
Over and out.
Tuesday, May 16, 2006
fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfan
Jag har köpt chips. Jag har ställt in perfekt bild. Jag har avvaktat den perfekta pojkväns-fria kvällen. Ikväll skulle det ske. Det allra sista avsnittet av min absoluta favorit-teveserie.
Jag har till och med värmt upp med lite annan tv för att jag skulle komma in the mood, fast utan att ha tv-mosad hjärna. Det är en delicate balansgång.
Ljudet är inte synkat. Ljudet är inte synkat. LJUDET ÄR INTE SYNKAT!
Och jag kan inte. Jag vill så JÄVLA gärna se det här avsnittet att jag tänkte "Äh, det är bara en hundradelssekund, man hör vad de säger, man ser vad de gör, det är bara inte exakt samtidigt, det har inte så stor betydelse, det försvinner nog efter en stund." Men jag kan inte.
Jag vet till och med att det rättar till sig, för 27 minuter in i avsnittet är det perfekt synkat. Jag vill inte slå ner i avsnittet varannan minut för att kolla exakt var det rättar till sig. Jag vill inte se ett enda ögonblick av Abigails pratande leende mun innan hennes cyniska men ack så varma röst når mig. Det går inte.
Så här sitter jag, dramatisk som fan och ändå lyckas jag inte riktigt uttrycka hur det känns.
(Glöm inte att min allmänna livs-lycka inte är på topp, detta kan make or break me.)
Jag har till och med värmt upp med lite annan tv för att jag skulle komma in the mood, fast utan att ha tv-mosad hjärna. Det är en delicate balansgång.
Ljudet är inte synkat. Ljudet är inte synkat. LJUDET ÄR INTE SYNKAT!
Och jag kan inte. Jag vill så JÄVLA gärna se det här avsnittet att jag tänkte "Äh, det är bara en hundradelssekund, man hör vad de säger, man ser vad de gör, det är bara inte exakt samtidigt, det har inte så stor betydelse, det försvinner nog efter en stund." Men jag kan inte.
Jag vet till och med att det rättar till sig, för 27 minuter in i avsnittet är det perfekt synkat. Jag vill inte slå ner i avsnittet varannan minut för att kolla exakt var det rättar till sig. Jag vill inte se ett enda ögonblick av Abigails pratande leende mun innan hennes cyniska men ack så varma röst når mig. Det går inte.
Så här sitter jag, dramatisk som fan och ändå lyckas jag inte riktigt uttrycka hur det känns.
(Glöm inte att min allmänna livs-lycka inte är på topp, detta kan make or break me.)
Friday, May 12, 2006
Solisar
Vissa säger solisar. Inte jag.
Överraskande nog har jag hursomhelst köpt ett par. Jag trodde aldrig jag skulle få se mig själv i ett par solglasögon, men nu står jag och kråmar mig framför spegeln.
Känner mig en smula utklädd, men det går förhoppningsvis över.
Har varit på stan med Sara och hon säger att trickset är att tvinga sig att sätta dem på sig direkt utanför affären. Om man tar med dem hem för att vänja sig framför spegeln är loppet kört, det är the road to failure.
För övrigt har jag hittat en frisyr jag vill ha.
Överraskande nog har jag hursomhelst köpt ett par. Jag trodde aldrig jag skulle få se mig själv i ett par solglasögon, men nu står jag och kråmar mig framför spegeln.
Känner mig en smula utklädd, men det går förhoppningsvis över.
Har varit på stan med Sara och hon säger att trickset är att tvinga sig att sätta dem på sig direkt utanför affären. Om man tar med dem hem för att vänja sig framför spegeln är loppet kört, det är the road to failure.
För övrigt har jag hittat en frisyr jag vill ha.
Thursday, May 11, 2006
Livskvalitet
Jag är inte nöjd med mitt liv för tillfället. Jag känner mig inte hel på något sätt. Under mina funderingar över detta har 8 stycken saker utkristalliserat sig. De är de olika områden som jag behöver få mer eller mindre positiv energi från för att jag ska vara lycklig. Se det som en tårta i åtta bitar, de kan vara olika stora, men alla måste finnas där.
KÄRLEKEN
VÄNNERNA
KARRIÄR/ARBETSLIV
SJÄLVBILD/SJÄLVFÖRTROENDE
INTELLEKTUELL STIMULANS
KULTUR
FAMILJ
EGNA PRESTATIONER / HOBBIES
Livet består av olika perioder eller cykler om man så vill. Jag är helt och hållet med på att en av sakerna tar väldigt stor plats i livet under en viss period, medan en annan tar över några år senare. Under en period spelar till exempel vännerna en väldigt stor roll medan det längre fram kanske kommer perioder då man får sin juice från jobbet eller familjen. Det viktiga är bara att ens huvudsakliga energikälla verkligen ersätts av en annan. I mitt fall har jag liksom fastnat mitt i mellan. Någon har snaskat på min tårta.
Intressant (och härligt navelskåderi) är att betygsätta sina 8 olika områden från 1-10 p och sedan addera siffrorna till ett totalt livsbetyg. Minst 40 p tycker jag är ett rimligt mått på alldaglig lycka.
KÄRLEKEN
VÄNNERNA
KARRIÄR/ARBETSLIV
SJÄLVBILD/SJÄLVFÖRTROENDE
INTELLEKTUELL STIMULANS
KULTUR
FAMILJ
EGNA PRESTATIONER / HOBBIES
Livet består av olika perioder eller cykler om man så vill. Jag är helt och hållet med på att en av sakerna tar väldigt stor plats i livet under en viss period, medan en annan tar över några år senare. Under en period spelar till exempel vännerna en väldigt stor roll medan det längre fram kanske kommer perioder då man får sin juice från jobbet eller familjen. Det viktiga är bara att ens huvudsakliga energikälla verkligen ersätts av en annan. I mitt fall har jag liksom fastnat mitt i mellan. Någon har snaskat på min tårta.
Intressant (och härligt navelskåderi) är att betygsätta sina 8 olika områden från 1-10 p och sedan addera siffrorna till ett totalt livsbetyg. Minst 40 p tycker jag är ett rimligt mått på alldaglig lycka.
Jepp, jag är knäpp, det stämmer.
Hur som helst. Mitt poäng är 35.
Jag är inte nöjd.
Wednesday, May 10, 2006
Pappa
Häromdagen pratade jag med mina föräldrar som för tillfället residerar på vårt sommarställe i Värmland. Pappa var vid mycket gott humör. Så gott att jag frågade om det hänt något särskilt. Det hade det. Han hade köpt en fyrhjuling.
Jag var bara stum några sekunder innan jag frågade vilken färg den hade. Höst-camouflage.
Jag var bara stum några sekunder innan jag frågade vilken färg den hade. Höst-camouflage.
Hår
Funderar allvarligt på att påbörja det plågsamma projektet att återgå till min naturligt hårfärg. (Den klassiska svenska grå-på-vintern-blond-på-sommaren hårfärgen, om någon undrar.) Vad tycks? Spontan omröstning skulle uppskattas. Kanske är det jag som tar ut 30-års krisen i förtid, who knows.
Monday, May 08, 2006
0721
21:e avsnittet av sjunde och sista säsongen av Vita Huset är helt fantastiskt bra. Jag vet att det här är infomation som inte ger någon ett skit, men den här bloggen är ändå mest till för mig själv och jag sitter här framför datorn och gråter hysteriskt mycket just nu bara för att jag inte orkar med att Margareth håller på att packa ner hela CJs kontor. De flesta i serien håller på att fundera över sin framtid, en framtid jag inte kommer att få ta del av. It's the end of an era. Man borde fan tatuera CJ for president på rumpan eller något.
Dessutom råkade jag se Commander in chief på fyran några sekunder innan jag såg senaste Vita Huset avsnittet. Commander in chief har väl varit okej innan, vad jag har förstått, men det här avsnittet var ett skämt. Känns lite trist att coole Donald Sutherland är med på det sjunkande skeppet, han hade passat bättre som listig majority-leader i Vita Huset.
Suck suck.
Skynda er ifatt så är ni snälla, mitt hjärta brister.
Dessutom råkade jag se Commander in chief på fyran några sekunder innan jag såg senaste Vita Huset avsnittet. Commander in chief har väl varit okej innan, vad jag har förstått, men det här avsnittet var ett skämt. Känns lite trist att coole Donald Sutherland är med på det sjunkande skeppet, han hade passat bättre som listig majority-leader i Vita Huset.
Suck suck.
Skynda er ifatt så är ni snälla, mitt hjärta brister.
Saturday, May 06, 2006
Thursday, May 04, 2006
Tuesday, May 02, 2006
Jävla svenne
På min utbildning har vi ett mångkulturellt perspektiv på allt vi lär oss. Jag blir inte bara lärare i Svenska, jag blir lärare i Svenska i ett mångkulturellt samhälle.
Jag har arbetat som SFI-lärare (svenska för invandrare) under ett år för längesedan.
Jag har svurit på att göra allt i min makt för att mina barn inte ska gå i en homogen skola.
Jag bor på Möllan.
Jag prenumererar på Gringo Grande.
Jag sitter inte tyst i fikarummet på jobbet/praktiken om någon säger något rasistiskt.
MEN
Jag känner ingen, har inte ens någon bekant, som har en gnutta utländsk härkomst.
De enda invandrare jag hejar på är de jag köper chips och sesambröd av.
I Kalla det vad fan du vill finns många träffsäkra porträtt. Det finns den svenska mamman som på besök hos sonens iranska flickväns familj hysteriskt letar efter någon ny krydda att skryta med på fikarasten och läraren som blir sur på de fina varma mångkulturella eleverna för att de vägrar bjuda på sin kultur, för att de inte vill ha en "kulturdag" där hon kan få se traditionella klädedräkter, smaka spännande mat och få riktiga kulturupplevelser. (Malmöfestivalen känns så utvattnad numera, den första kicken har liksom avklingat.)
På lärarhögskolan får vi lära oss vikten av att låta barnens ursprung finnas med i sammanhanget, att det är viktigt men att aldrig någonsin exotisera det. Det finns massor med barn som om och om igen har fått göra små presentationer om "sitt" land för klassen. Presentationer som allt som oftast handlar om maten, sevärdheterna, den mer lättsmälta historien. Det kvittar läraren att barnet har gjort det tusen gånger förut för andra lärare, att det barnet berättar om är lika avlägset hennes egna erfarenheter som det är för de andra eleverna. Det kvittar läraren att en sådan redovisning är att ta något stort och göra det till en mysig aperitif. Det blir lättare att förstå om vi vänder på det. Säg att jag flyttade med min familj till annat land någon gång när jag var yngre. Säg att jag bott utomlands i större delen av mitt liv. Säg att jag gång på gång uppmanas berätta om "min" kultur, det vill säga berätta om midsommar, snö, norrsken, Lucia och så vidare. (Jag har aldrig ens sett norrsken). De där delarna av svensk kultur som står i reseguider. Säg att det aldrig kommer längre än så. Nog skulle jag känna att min bakgrund mest behandlades som en gullig accesoar.
Jag är verkligen med på att man ska undvika att exotifiera. Jag är med på att man inte med stora rådjursögon ska fråga en kille från Rosengård om han känner sig kluuuven, eller huruvida han tänker på svenska eller på persiska. Jag fattar vad Marjaneh Bakhtiari vill åt, det där inställsamma fördomsfulla. Man ska bara vara sig själv, behandla invandrare som man behandlar alla andra människor. Inte acceptera mer för att han eller hon har det svåååårt, inte stå oförstående och passiv när de mår dåligt. Inte göra dem till endimensionella etniska klippdockor.
Ju mer jag läser desto mer förstår jag vikten av att göra rätt. Man kan göra så väldigt fel. Man kan få någon stackars människa att inte känna sig välkommen. Man kan få någon stackars människa att tro att de måste välkomnas in i det land de har rätt att kalla hemma. Man ska inte vara extra snäll mot någon bara för att denna människa inte är född i Sverige. Man ska visa invandrarna att vi värdesätter det intellektuella och kulturella kapital de ger till Sverige. Det är fördomsfullt att inte ställa krav på någon bara för att han eller hon inte är född i Sverige, att inte behandla honom eller henne som en jämbördig. Man får inte glömma svenska två-elevens komplexa bakgrund, att inte se hans eller hennes eventuella handikapp i förhållande till svenska språket jämfört med de infödda skolkamraterna, det vore att göra honom eller henne en otjänst. Man ska inte ha som policy att behandla alla likadant, man ska försöka behandla alla olika, individuellt, baserat på vilka de är och deras erfarenheter. Sträck ut handen för att lära känna människor, bjud Fatima från jobbet på fika, ansträng dig för att vidga dina vyer. Att vilja lära känna invandrare för att de är invandrare är att göra människor till små etiketter som passar bra i en PK lägenhet.
Och så vidare och så vidare.
Jag är så sjukt svennig.
Jag vill väldigt gärna göra rätt.
Jag har arbetat som SFI-lärare (svenska för invandrare) under ett år för längesedan.
Jag har svurit på att göra allt i min makt för att mina barn inte ska gå i en homogen skola.
Jag bor på Möllan.
Jag prenumererar på Gringo Grande.
Jag sitter inte tyst i fikarummet på jobbet/praktiken om någon säger något rasistiskt.
MEN
Jag känner ingen, har inte ens någon bekant, som har en gnutta utländsk härkomst.
De enda invandrare jag hejar på är de jag köper chips och sesambröd av.
I Kalla det vad fan du vill finns många träffsäkra porträtt. Det finns den svenska mamman som på besök hos sonens iranska flickväns familj hysteriskt letar efter någon ny krydda att skryta med på fikarasten och läraren som blir sur på de fina varma mångkulturella eleverna för att de vägrar bjuda på sin kultur, för att de inte vill ha en "kulturdag" där hon kan få se traditionella klädedräkter, smaka spännande mat och få riktiga kulturupplevelser. (Malmöfestivalen känns så utvattnad numera, den första kicken har liksom avklingat.)
På lärarhögskolan får vi lära oss vikten av att låta barnens ursprung finnas med i sammanhanget, att det är viktigt men att aldrig någonsin exotisera det. Det finns massor med barn som om och om igen har fått göra små presentationer om "sitt" land för klassen. Presentationer som allt som oftast handlar om maten, sevärdheterna, den mer lättsmälta historien. Det kvittar läraren att barnet har gjort det tusen gånger förut för andra lärare, att det barnet berättar om är lika avlägset hennes egna erfarenheter som det är för de andra eleverna. Det kvittar läraren att en sådan redovisning är att ta något stort och göra det till en mysig aperitif. Det blir lättare att förstå om vi vänder på det. Säg att jag flyttade med min familj till annat land någon gång när jag var yngre. Säg att jag bott utomlands i större delen av mitt liv. Säg att jag gång på gång uppmanas berätta om "min" kultur, det vill säga berätta om midsommar, snö, norrsken, Lucia och så vidare. (Jag har aldrig ens sett norrsken). De där delarna av svensk kultur som står i reseguider. Säg att det aldrig kommer längre än så. Nog skulle jag känna att min bakgrund mest behandlades som en gullig accesoar.
Jag är verkligen med på att man ska undvika att exotifiera. Jag är med på att man inte med stora rådjursögon ska fråga en kille från Rosengård om han känner sig kluuuven, eller huruvida han tänker på svenska eller på persiska. Jag fattar vad Marjaneh Bakhtiari vill åt, det där inställsamma fördomsfulla. Man ska bara vara sig själv, behandla invandrare som man behandlar alla andra människor. Inte acceptera mer för att han eller hon har det svåååårt, inte stå oförstående och passiv när de mår dåligt. Inte göra dem till endimensionella etniska klippdockor.
Ju mer jag läser desto mer förstår jag vikten av att göra rätt. Man kan göra så väldigt fel. Man kan få någon stackars människa att inte känna sig välkommen. Man kan få någon stackars människa att tro att de måste välkomnas in i det land de har rätt att kalla hemma. Man ska inte vara extra snäll mot någon bara för att denna människa inte är född i Sverige. Man ska visa invandrarna att vi värdesätter det intellektuella och kulturella kapital de ger till Sverige. Det är fördomsfullt att inte ställa krav på någon bara för att han eller hon inte är född i Sverige, att inte behandla honom eller henne som en jämbördig. Man får inte glömma svenska två-elevens komplexa bakgrund, att inte se hans eller hennes eventuella handikapp i förhållande till svenska språket jämfört med de infödda skolkamraterna, det vore att göra honom eller henne en otjänst. Man ska inte ha som policy att behandla alla likadant, man ska försöka behandla alla olika, individuellt, baserat på vilka de är och deras erfarenheter. Sträck ut handen för att lära känna människor, bjud Fatima från jobbet på fika, ansträng dig för att vidga dina vyer. Att vilja lära känna invandrare för att de är invandrare är att göra människor till små etiketter som passar bra i en PK lägenhet.
Och så vidare och så vidare.
Jag är så sjukt svennig.
Jag vill väldigt gärna göra rätt.
Monday, May 01, 2006
Kalla det vad fan ni vill
Fick inte rumpan ur soffan och ut på gatorna men har å andra sidan haft en underbar bok-dag för första gången på länge. Marjaneh Bakhtiari har skrivit en riktigt bra bok om "det nya Sverige" och hur det kan kännas att få frågan om man känner sig som svensk eller ej med tillhörande alltför välvilliga blickar titt som tätt. Om läraren som vill att eleverna ska se honom som en människa, som en klok projektledare med ett gemensamt mål, som en ledare som liksom inte styr och ställer utan mest stöder. (Ack vad den pilen träffade mitt blivande pedagog-hjärta...) Och om mycket annat.
Mitt i läsandet gick ett av tågen förbi utanför mitt fönster. Det var många engagerade ungdomar, ett av de alternativa demonstrationerna, antar jag. De verkade arga, det har jag i och för sig absolut ingenting emot. Det finns mycket att vara arg för. Med Kalla det vad fan ni vill i handen och sinnet drevs dock någonting mot sin spets när jag såg en bil, översållad av rosa och vita blommor och rosetter, tvingas stanna i demonstrationens väg. Jag såg dem framför mig, ett ung par med utländsk härkomst som det ju heter, med släktingar och vänner i tutande bilar bakom sig i glädjeyra. I bokens anda om främlingars möte med andras kulturer föreställde jag mig deras tankar när de arga svenska kidsen kom i deras väg. Tankar om att första maj är en helgdag, att vi faktiskt uppmanas att demonstrera, att det liksom hör till och hur vi ofta pic-nicar i samband med demonstrerandet. Det är ju underbart och bisarrt. Riktigt bisarrt. Är det inte? Det är ju inte direkt liv och död det handlar om, om ni förstår hur jag menar. Det tog lång tid innan bröllops-bilen kunde köra vidare.
Lite senare gick jag och handlade på vårt lokala ICA. På varuhusets vägg står sprayat med graffitti-färg: "Autonom första maj kl 13.00 på Möllevångstorget!" Inte vet jag om det var klockan ett eller ens på möllan, min poäng kommer här: AUTONOM första maj? Hursa? Vad demonstrerar man för/emot om demonstrationen är autonom? Det enda man fick veta om demonstrationen var just att den var autonom, inte något annat. Sen var den förstås olagligt graffitti-målad, jag antar att that should count for something..."
Autonom första maj, ja jag säger då det. T t t.
Mitt i läsandet gick ett av tågen förbi utanför mitt fönster. Det var många engagerade ungdomar, ett av de alternativa demonstrationerna, antar jag. De verkade arga, det har jag i och för sig absolut ingenting emot. Det finns mycket att vara arg för. Med Kalla det vad fan ni vill i handen och sinnet drevs dock någonting mot sin spets när jag såg en bil, översållad av rosa och vita blommor och rosetter, tvingas stanna i demonstrationens väg. Jag såg dem framför mig, ett ung par med utländsk härkomst som det ju heter, med släktingar och vänner i tutande bilar bakom sig i glädjeyra. I bokens anda om främlingars möte med andras kulturer föreställde jag mig deras tankar när de arga svenska kidsen kom i deras väg. Tankar om att första maj är en helgdag, att vi faktiskt uppmanas att demonstrera, att det liksom hör till och hur vi ofta pic-nicar i samband med demonstrerandet. Det är ju underbart och bisarrt. Riktigt bisarrt. Är det inte? Det är ju inte direkt liv och död det handlar om, om ni förstår hur jag menar. Det tog lång tid innan bröllops-bilen kunde köra vidare.
Lite senare gick jag och handlade på vårt lokala ICA. På varuhusets vägg står sprayat med graffitti-färg: "Autonom första maj kl 13.00 på Möllevångstorget!" Inte vet jag om det var klockan ett eller ens på möllan, min poäng kommer här: AUTONOM första maj? Hursa? Vad demonstrerar man för/emot om demonstrationen är autonom? Det enda man fick veta om demonstrationen var just att den var autonom, inte något annat. Sen var den förstås olagligt graffitti-målad, jag antar att that should count for something..."
Autonom första maj, ja jag säger då det. T t t.
STORT
Just nu är det största att en nära vän väntar barn. Det är sjukt roligt.
Naturligtvis finns det en viss ego-sida i det också, det blir ju ofta så. Min tanke är aldrig att vara självupptagen, men eftersom MITT liv mest handlar om mig och de JAG älskar så blir det ju så. MITT perspektiv är ännu så länge det enda jag har.
Så - för att vända väninnans graviditet till mig själv så måste jag säga att det här väcker mycket tankar. För det första är det helt oerhört att de väntar barn, på riktigt, att det ska komma en ny människa, men det känns dessutom osannolikt att en kompis till MIG ska bli mamma!
Ya di ya, ni vet den där "Om-jag-skulle-bli-gravid-nu-skulle-det-inte-göras-några-Bullen-reportage-om-mig"-insikten. (Tjejen i filmen har inte skrivit brevet.)
Fast what am I saying, den där insikten har jag ändå haft ett tag nu. Det är väl mest påtagligheten som ökat.
Hur som helst, det är STORT och jag är glad.
Naturligtvis finns det en viss ego-sida i det också, det blir ju ofta så. Min tanke är aldrig att vara självupptagen, men eftersom MITT liv mest handlar om mig och de JAG älskar så blir det ju så. MITT perspektiv är ännu så länge det enda jag har.
Så - för att vända väninnans graviditet till mig själv så måste jag säga att det här väcker mycket tankar. För det första är det helt oerhört att de väntar barn, på riktigt, att det ska komma en ny människa, men det känns dessutom osannolikt att en kompis till MIG ska bli mamma!
Ya di ya, ni vet den där "Om-jag-skulle-bli-gravid-nu-skulle-det-inte-göras-några-Bullen-reportage-om-mig"-insikten. (Tjejen i filmen har inte skrivit brevet.)
Fast what am I saying, den där insikten har jag ändå haft ett tag nu. Det är väl mest påtagligheten som ökat.
Hur som helst, det är STORT och jag är glad.
Subscribe to:
Posts (Atom)