När jag dör tänker jag vägra vara rädd.
Varför inte, jag klarar ju att vägra vara stressad om bussen är 50 meter framför och på väg att köra ifrån mig. Jag tar nästa. (Det är sant.) Anstränger mig för att se det världsliga, det bagatellartade i ett försenat möte eller en förkortad kväll.
Kan man lyckas se det världsliga i att dö?
Tankar i ett badkar när vattnet rinner ut. Så måste det kännas. En befriande tyngd.
No comments:
Post a Comment