Cyberungar

Jag åt frukost på McDonalds imorse. Två tidningar låg framme till gratis beskådan; Metro och Skånska Dagbladet. Jag valde Skånskan.

Bokrecensioner på sidan 10 i Magasinet. En viss Jean Bolinder har läst Ylva Ellnebys bok Cyberungar - eller vad barn verkligen behöver. För det första är det här ingen recension, men det är en helt annan diskussion. Förutom att höja Ellnebys bok och värderingar till skyarna lyckas Bolinder få plats med såväl sina åsikter om ensamstående föräldrar som om dagens bankrånare. På mindre än 500 ord...

Men okej. Fair enough. Jag ska inte vara sån. Det var tidigt på morgonen, före första koppen kaffe. Vi börjar om.

Cyberungar, alltså. Jag citerar ur recensionen: Somliga barn tillbringar all sin fritid med tevespel. Vilken verklighetsuppfattning får de? Hur går det med deras kroppar? Vad sker med barns och ungdomars hjärnor när de pratar i mobiltelefoner? Hur går det med hörseln när öronen utsätts för dånande musik? Och på nätet lurar pedofilerna på sina offer!

Jag vet knappt var jag ska börja. Självklart är det relevant att fundera över barns tillvaro i vår alltmer medialiserade och digitaliserade värld. Det här är intressanta frågor, som absolut tål och bör debatteras. Jag vill också passa på att säga: Jag tycker att motion är bra. Jättebra. Bara så ni vet. Varför måste det ena utesluta det andra? Det är inte bra att sitta framför en skärm åtta timmar om dagen (som jag till exempel gör på jobbet och som barnen med all säkerhet också kommer göra när de blir vuxna), men det är heller inte bra att till exempel träna fotboll åtta timmar om dagen.

Tv-spel, tv, internet och musik berikar våra barns värld. Det är kultur. Det är inte bra om ett barn sitter med näsan i en bok hela dagarna, ingen dömer ut litteraturen för det.

Bolinders text är totalt onyanserad. Det kommer mera om det här. Jag måste jobba litet, men har fortfarande ångan upp om hur idiotisk den där recensionen är.