Preventivpanik

Det blir ingen sajt. Inte just nu i alla fall. Jag inledde med att köpa webplats och tänkte först därefter lära mig hur man gör... Inte så smart. Så nu har jag hävt köpet och tänker inleda med en crash-course i Dreamweaver med pojkvännen. Men det lär tyvärr dröja. Jag nöjer mig med bloggformen så länge. Jag tror jag ska rensa Preventivpanik-bloggen och börja från början.

Jag har tagit ut min Implanon nu. Spännande.

Vår

I helgen satt vi i solen och drack öl för första gången i år. Det kändes klyschigt underbart.

Loe och skolan

Naiv. Super – Vad är poängen?

Erlend Loes bok Naiv. Super handlar om en ung man som nyss fyllt 25. Efter en livskris som inleds med totalkollaps efter en krocketförlust försöker vår huvudperson börja från början. Han packar en ryggsäck med det allra nödvändigaste, skänker resten till välgörenhet och flyttar in i sin brors lägenhet. Han säger upp sig från sitt jobb och överger sina universitetsstudier. Sedan sätter han sig och grubblar. Han grubblar över vad vakuum egentligen är och vettskräms av relativitetsteorin. Som bäst är det när han skapar ett eget vakuum i en glasburk med hjälp av vatten, mikrovågsugn och tydliga instruktioner. Tanken på den absoluta tomhet som finns i burken vänder upp och ner på honom. Han läser att ljus färdas snabbare i vakuum än i luften. Han ställer burken med vakuum på fönsterkarmen och gläds över den glada överraskning de lyckligt lottade fotoner som träffar den kommer att uppleva när de susar igenom.

Han skulle vilja köpa något som kan väcka tankar och trösta. I ett försök att ringa in vad det är han behöver skriver han (vår huvudperson har inget namn) en lista över kriterier. Det ska inte vara större än att han kan bära det. Det ska inte kosta mer än hundra kronor. Det måste kunna användas många gånger. Det ska passa både inne och ute. Det ska kunna användas såväl ensamt som tillsammans med andra. Det ska sätta honom i aktivitet. Det allra viktigaste kommer sist; det ska få honom att glömma tiden.

Resultatet blir en röd boll. Den ligger bra i handen och studsar fint mot väggar. Den röda bollen är början till något helt nytt för vår huvudperson. Den röda bollen tar honom tillbaka till den där härliga nästan primitiva totalt tankelösa lycka barn till exempel kan uppleva när de spelar brännboll under oändliga sommarnätter. Han börjar studsa med bollen dag som natt.

Jag gillar inte självhjälpböcker. Jag gillar inte Tisdagarna med Morrie eller Alkemisten. Jag gillar inte underfundig lättillgänglig färdigförpackad klokhet. Jag gillar Naiv. Super.

Just den där känslan som Erlend Loes karaktär vill nå fram till, den där känslan av enkel ren mening eller low-tech lycka, den känslan händer det att jag får i skolbänken. Det är inte så ofta, men det händer. Det ultimata målet är att bli en lärare som kan förpacka kunskap i ett sådant format att den där känslan väcks hos eleverna.

Naiv. Super är Erlend Loes andra roman. I alla böcker signerade Loe finns samma centrala tema, att vara vilse i meningslöshet och försöka skala av det onödiga i tillvaron. Vad behöver vi veta, känna, tycka? Hur komplicerat behöver livet eller vår identitet vara? Jag tror att det här är något som i allra högsta grad passar i skolan. Det handlar om tankar som kan appliceras på väldigt många aktuella frågeställningar om såväl konsumtion som personlig utveckling eller egenvärde. Tankarna om individens plats och meningslöshet som annat än konsument eller professionell identitetsuttryckare träffar ömma och aktuella punkter. Det är hysteriskt roligt.

I skolan idag finns ett väldigt glapp mellan idealistiska humanistiska styrdokument och en verklighet styrd av stora skrämmande G’n som måste uppnås. Det är en schizofren kunskapssyn som elever och lärare strävar efter att sammanfoga. Jag känner att den kunskapssyn Erlend Loe försöker förmedla återuppväcker lite av magin man som liten kände när man läste om dinosaurier, utan att för den delen sätta fakta framför kunskap. Värdefull kunskap känns meningsfull.

Fakta kan också vara magiskt, de färdigheter som G’na står för ska kunna gå utmärkt att kombinera med meningsfullhet och sammanhang. Vi behöver bara skala av det onödiga.

Skugge

På Expressens sajt idag skriver Linda Skugge att hon tänker sluta kalla sig feminist. Som vanligt klämmer hon in en hel del provokationer på var och varannan rad men textens budskap är helt enkelt att ordet feminist idag inte är vad det varit. Att vara feminist är i andras ögon inte att vara någon som varit med och skrivit en bok som Fittstim eller hyllat Nina Björks Under det rosa täcket. Att vara feminist är att vara en dårpippi. Det orkar inte Skugge med längre.

Fair enough.

Men måste hon sabba för oss andra som bestämt oss för att hålla kvar vid ordet? Skulle hon inte kunna skriva en tankeväckande krönika om feminismens onda tvilling utan att vara så svindlande kvällstidnings-febrig? Kommentarerna på sajten är glada, äntligen fattar Skugge att feminister är dumma i huvudet. Jag blir så sugen på att lönnmörda Expressen.

Översättning av Skugges krönika

Det här är den giftiga sockervadden:

När jag träffar skolelever så rusar en massa utstyrda småbrudar fram och frågar, "hur ska vi tackla att vi blir kallade manshatande feministhoror" och "alla snackar skit om oss bara för att vi är feminister". De vill ha stöd i sin utsatta situation som dårpippis.

Det här är vad hon menar:

Feminist som ord funkar inte. Det enbart förstör och gör så att folk slutar tänka. Man blir ett ufo i folks ögon om man säger att man är feminist. Det spelar ingen roll vad ordet betyder för i folks ögon betyder det att man hatar män, att man tycker att män är djur, att man tycker att kvinnor ska "ta över" makten, att män ska ge alla sina pengar till kvinnorna, att man ska kunna döma alla män för våldtäkt utan rättegång, att alla män slår kvinnor. Ordet har blivit ett vidrigt ord i folks ögon.