Story

Jag avskyr det missförstånd som verkar råda bland så många av dagens författare. Det handlar om myten att man till varje pris måste ha en story eller ett händelseförlopp att förtälja. Blä. Bergdorf Blondes som jag just läst är ett perfekt exempel på detta. Det är hur kul som helst. Aktuellt, vitsigt och tjusigt. Men så kommer storyn.

Inte vilken story som helst heller. Här gäller det den obligatoriska storyn om din roman handlar om en singelkvinna som gillar skvaller och mode. Jag ger Jane Austen ett get out of jail-free card här, eftersom hon var först, men ALLA ANDRA får underkänt. Jag är så jävla trött på Stolthet och Fördom. Vågen av chic-lit som Helen Fielding inledde med Bridget Jones Dagbok har blivit en alldeles egen genre, men det är en genre med mycket snäva ramar. Ni vet, ung kvinna letar efter giftbar man och träffar skitstövel efter skitstövel medan en gentleman som kvinnan finner tråkig och förutsägbar håller sig nära till hands boken (eller filmen) igenom. Självklart inser kvinnan till slut att hon varit en ytlig subba och att den verkligt underbare livskamraten funnits vid hennes sida hela tiden. Allt som oftast visar det sig också att han inte är fattig/ful/okarismatisk som hon hela tiden trott utan i själva verket en prins på ett eller alla vis.

Jag blir så trött. Bergdorf Blondes har en hel del komponenter jag verkligen tycker om. Den är på många sätt vass, rolig och intelligent. Det märks att Plum Sykes (som är redaktör på Vogue) kan sin arena och New York blir verkligen till ett underhållande Colloseum med gladiatorer i Vera Wang klänningar när Bergdorf Blondes är som bäst. Då sköljer populärkulturella referenser, modetips och ironiska one-liners över en.

Det behövs ingen story! Framför allt inte en som är fantasilös, fadd och genus-grisig.

Förstått?








(ÅÅÅ vad jag vill åka till New York.)