Regler för varje barnfamiljs kylskåp:
Pojkar- tränas i närhet och att visa sina känslor.
Flickor - tränas i att ta plats, säga ifrån och våga misslyckas.
Att inte våga misslyckas - gud vad jag känner igen mig i det. Jag tänker på när vi satt på Nyhavns uteservering och gasolvärmelampan var alldeles för varm. Det finns en ratt på sådana där lampor, en ratt att justera värmen med. Jag satt närmast. Det var inte det att jag inte vågade resa mig upp och försöka sänka värmen, jag hade inte ens en tanke på att göra det. Johannas bror Andreas reste sig och började pilla med reglagen. Jag minns att jag tänkte; var har han fått det självförtroendet, den säkerheten ifrån? Han, som är många år yngre än oss och nyss fyllde 20. I själva verket var det inte självförtroende som fick honom att resa sig upp. Att sitta kvar och göra ingenting skulle för honom vara lika svårt som det vore för mig att resa mig. Våra roller har gett oss klara regler.
De flesta killar, och kanske även tjejer, jag umgås med följer inte de där reglerna speciellt slaviskt. Möllan, dreads, färgat hår och allt det där. Men Andreas. Han är som en karbonkopia av dagens utkristalliserade manlighet. Honom skulle man intervjua.
2 comments:
Du kan få intervjua mig om du vill. Vad vill du veta? =)
Om Andreas är mitt potentiella manliga jag (som jag brukar roa mig med att tänka) så borde vi kunna komma till kärnan av hur kön formar miljöarvet. Spännande..
För övrigt vill jag också lägga till att min kära bror på intet sätt kan förnekas vara grabbig, men han är nog en av de största mjukisarna jag känner också. Oj, vad jag avgudar honom.
Ja!
Post a Comment