fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfan

Jag har köpt chips. Jag har ställt in perfekt bild. Jag har avvaktat den perfekta pojkväns-fria kvällen. Ikväll skulle det ske. Det allra sista avsnittet av min absoluta favorit-teveserie.

Jag har till och med värmt upp med lite annan tv för att jag skulle komma in the mood, fast utan att ha tv-mosad hjärna. Det är en delicate balansgång.

Ljudet är inte synkat. Ljudet är inte synkat. LJUDET ÄR INTE SYNKAT!

Och jag kan inte. Jag vill så JÄVLA gärna se det här avsnittet att jag tänkte "Äh, det är bara en hundradelssekund, man hör vad de säger, man ser vad de gör, det är bara inte exakt samtidigt, det har inte så stor betydelse, det försvinner nog efter en stund." Men jag kan inte.

Jag vet till och med att det rättar till sig, för 27 minuter in i avsnittet är det perfekt synkat. Jag vill inte slå ner i avsnittet varannan minut för att kolla exakt var det rättar till sig. Jag vill inte se ett enda ögonblick av Abigails pratande leende mun innan hennes cyniska men ack så varma röst når mig. Det går inte.

Så här sitter jag, dramatisk som fan och ändå lyckas jag inte riktigt uttrycka hur det känns.

(Glöm inte att min allmänna livs-lycka inte är på topp, detta kan make or break me.)