Loe och skolan

Naiv. Super – Vad är poängen?

Erlend Loes bok Naiv. Super handlar om en ung man som nyss fyllt 25. Efter en livskris som inleds med totalkollaps efter en krocketförlust försöker vår huvudperson börja från början. Han packar en ryggsäck med det allra nödvändigaste, skänker resten till välgörenhet och flyttar in i sin brors lägenhet. Han säger upp sig från sitt jobb och överger sina universitetsstudier. Sedan sätter han sig och grubblar. Han grubblar över vad vakuum egentligen är och vettskräms av relativitetsteorin. Som bäst är det när han skapar ett eget vakuum i en glasburk med hjälp av vatten, mikrovågsugn och tydliga instruktioner. Tanken på den absoluta tomhet som finns i burken vänder upp och ner på honom. Han läser att ljus färdas snabbare i vakuum än i luften. Han ställer burken med vakuum på fönsterkarmen och gläds över den glada överraskning de lyckligt lottade fotoner som träffar den kommer att uppleva när de susar igenom.

Han skulle vilja köpa något som kan väcka tankar och trösta. I ett försök att ringa in vad det är han behöver skriver han (vår huvudperson har inget namn) en lista över kriterier. Det ska inte vara större än att han kan bära det. Det ska inte kosta mer än hundra kronor. Det måste kunna användas många gånger. Det ska passa både inne och ute. Det ska kunna användas såväl ensamt som tillsammans med andra. Det ska sätta honom i aktivitet. Det allra viktigaste kommer sist; det ska få honom att glömma tiden.

Resultatet blir en röd boll. Den ligger bra i handen och studsar fint mot väggar. Den röda bollen är början till något helt nytt för vår huvudperson. Den röda bollen tar honom tillbaka till den där härliga nästan primitiva totalt tankelösa lycka barn till exempel kan uppleva när de spelar brännboll under oändliga sommarnätter. Han börjar studsa med bollen dag som natt.

Jag gillar inte självhjälpböcker. Jag gillar inte Tisdagarna med Morrie eller Alkemisten. Jag gillar inte underfundig lättillgänglig färdigförpackad klokhet. Jag gillar Naiv. Super.

Just den där känslan som Erlend Loes karaktär vill nå fram till, den där känslan av enkel ren mening eller low-tech lycka, den känslan händer det att jag får i skolbänken. Det är inte så ofta, men det händer. Det ultimata målet är att bli en lärare som kan förpacka kunskap i ett sådant format att den där känslan väcks hos eleverna.

Naiv. Super är Erlend Loes andra roman. I alla böcker signerade Loe finns samma centrala tema, att vara vilse i meningslöshet och försöka skala av det onödiga i tillvaron. Vad behöver vi veta, känna, tycka? Hur komplicerat behöver livet eller vår identitet vara? Jag tror att det här är något som i allra högsta grad passar i skolan. Det handlar om tankar som kan appliceras på väldigt många aktuella frågeställningar om såväl konsumtion som personlig utveckling eller egenvärde. Tankarna om individens plats och meningslöshet som annat än konsument eller professionell identitetsuttryckare träffar ömma och aktuella punkter. Det är hysteriskt roligt.

I skolan idag finns ett väldigt glapp mellan idealistiska humanistiska styrdokument och en verklighet styrd av stora skrämmande G’n som måste uppnås. Det är en schizofren kunskapssyn som elever och lärare strävar efter att sammanfoga. Jag känner att den kunskapssyn Erlend Loe försöker förmedla återuppväcker lite av magin man som liten kände när man läste om dinosaurier, utan att för den delen sätta fakta framför kunskap. Värdefull kunskap känns meningsfull.

Fakta kan också vara magiskt, de färdigheter som G’na står för ska kunna gå utmärkt att kombinera med meningsfullhet och sammanhang. Vi behöver bara skala av det onödiga.