Dirty Dancing 2

Det här är ganska tufft. Jag är en smart intellektuell och tidvis till och med spirituell kvinna i mina bästa år. (Man måste väl inte vara medelålders för att kalla sig det, eller?)

Igår såg jag Dirty Dancing 2, Havana Nights. Igen. Ja, det är där skon klämmer. Igen.

Okej. Okej.

Jag är en sucker för den första filmen. Jag kan varenda replik och har först i vuxen ålder insett att den fungerade som en porrfilm för mig när jag var tolv. Jag var sjukt tänd på Johnny, dansläraren, jag satte inte sådana snuskiga ord på det bara. Förresten försökte jag aldrig beskriva varför den var så bra. Jag bara satte på VHSbandet en gång till och suckade ljudligt.

Som vuxen tycker jag fortfarande lika mycket om Dirty Dancing, jag får fortfarande gåshud när Babys pappa säger ”You looked wonderful up there”, men jag tror ärligt talat inte att jag skulle gilla filmen om jag såg den för första gången nu. Det tror jag inte.

Den är inte särskilt bra.

När Dirty Dancing 2, Havana Nights kom ut 2004 skruvade jag mig obekvämt. Jag kände inte ett dugg för att se den, inte ens för kitsch-värdets skull.

Love laddade förtjust ner den till mig i alla fall och en kväll, några månader senare, satte jag mig framför datorn och såg den. Nu kommer det: Dirty Dancing 2, Havana Nights är en utsökt uppföljare.

Som Dirty Dancing-fan får man det man vill ha, det vill säga samma sak en gång till, men fiffigt förpackat så att det inte på något sätt är en rip-off eller en repris. Filmen är fullpackad med referenser till den första filmen, från övertydliga sådana som att Swayze spelar hotellets danslärare till mycket mer subtila som att mamman (istället för syster Lisa, som i ettan) kammar hjältinnans hår när hon deppar. Varje referens funkar perfekt, inte en enda är exakt likadan som i originalet, det är verkligen samma sak i en ny tappning. Jag måste säga att jag är imponerad, de måste ha satt sig ner och räknat upp 50 små detaljer eller scener i första filmen som egentligen inte är viktiga för storyn men som fansen älskar och sedan noga tänkt ut alternativa tolkningar av dessa detaljer. Nog tränar de i vattnet, men inte något lyft. Nog inleds filmen med familjen i en bil på väg till ett hotell och med hjältinnans speakerröst men det hon säger är helt annorlunda. Inget ”That was the time when everybody called me baby, and it didn’t occur to me to mind” där inte. Visst tränar hon grundsteg framför spegeln i uppknuten skjorta, men helt ensam och på eget bevåg. Visst har deras dansnummer en smekande rörelse som de har problem med när de övar, men det är inte samma rörelse som Baby tycker kittlas så förbannat. (Den gamla klassiska posen hinns dock med vid ett annat tillfälle, rest assured.) Och så vidare och så vidare genom hela filmen. Det är schysst och roligt! Dessutom är det mycket mera dans än i ettan.

Storyn har samma huvudsakliga teman som den första filmen, men är upplagd annorlunda, med kubansk revolution och en bitter mor som plafond. Det är i stort sett samma troskyldiga, idealistiskt naiva överklass-tös men hennes älskade är denna gång en servitör som försöker försörja sin familj och synas så lite som möjligt. (Servitörer som Johnny för övrigt i ettan läste lusen av med ”You keep putting your pickle on everybodys plate and leave the hard stuff to me.”)

Ja, ni märker väl att ni måste se den?